En lovsång till Kongos kvinnor

I morse fick jag en hälsning från en kvinna i Kinshasa, Kongo. Hon är en mycket aktiv kvinna, som leder kvinnogruppen i sin kyrka och tar initiativ av olika slag. Hon skickade mig dessa rader, med översättning till svenska efter den franska versionen:

Être une femme est une bénédiction de Dieu.
Être une femme de prière est un trésor.
Nous, les femmes, nous sommes fortes et nous ne sommes pas brisées facilement par les circonstances de la vie.
Nous pleurons dans nos cœurs, pourtant nous affichons un merveilleux sourire sur notre visage.
Il n'y a pas de situation que nous ne puissions affronter. Les gens peuvent nous haïr ; les hommes peuvent nous quitter, mais nous restons fortes et plus belles.
Nous sommes comme des roses qui restent toujours rouges et qui ne flétrissent jamais.
Alors, Mesdames, prions et célébrons ensemble la grâce dont le Seigneur nous a comblées.

Att vara kvinna är en välsignelse från Herren.
Att vara en kvinna som ber, är en skatt.
Vi kvinnor är starka och vi bryts inte så lätt ned av olika omständigheter i livet.
Vi kan gråta i våra hjärtan, men utåt visar vi ett vackert leende i våra ansikten.
Det finns inga situationer som vi inte kan handskas med. Människor kan hata oss, männen kan överge oss, men vi förblir starka och vackrare än någonsin.
Vi är som rosorna som förblir röda och aldrig vissnar.
Mina vänner, låt oss då be och tillsammans fira den nåd som Herren översköljt oss med.


Om detta är ett kedjebrev eller om hon själv skrivit det, vet jag inte. Men det ger en fin bild av den kongolesiska kvinnan. Hon får utstå mycket i dag, i ett land som tycks styras av maktgalna ledare. Utan kvinnan skulle familjerna, männen och barnen, ha det ännu sämre. De uppoffringar Kongos kvinnor gör, förstår vi inte, men vi anar något av det, då vi besöker landet och möter kvinnorna.