torsdag 23 mars 2023

Rädsla och panik i landets västra del

Den osäkra situationen i Kwamouthområdet fortsätter. Det kommer spridda rapporter om våldshändelser av olika slag. För en vecka sen rapporterades att minst 20 personer dödats; civila, två poliser och en kinesisk man. Ansvariga i Kwamouth området har upprepade gånger uppmanat regering och president att agera. ”Sedan snart ett år har omkring 200 personer dödats, utan att åtgärder vidtagits. Det som pågår i landets östra del får all uppmärksamhet, men vårt område ser ni inte”.

Drygt 2000 personer, främst kvinnor och barn, flydde de tre mest utsatta byarna för några dagar sen. De tillsammans med de tidigare flyktingarna från området, ca 30 000 personer, skapar problem i de byar de bosatt sig i. De får sova i skolor, kyrkor eller under bar himmel, befolkningen har inga medel att ge dem den hjälp de behöver.

För en vecka sen anfölls en båt, på väg från Kinshasa till Mbandaka, på Kongofloden, av beväpnade män, detta resulterade i ett tiotal döda och 190 försvunna personer från den angripna båten. Det var en av flera båtar som anfallits på floden de senaste veckorna. Angriparna har ansiktsmask och ett rött band runt huvudet. De tar sig fram till passagerarbåtarna med hjälp av en snabb motorbåt och klättrar ombord. Bland offren rapporteras en byhövding från grannlandet Kongo Brazzaville. Det resulterade i att det landet agerade och stärkte övervakningen vid gränsen. Igår, 22 mars, förbjöd regeringen i Kongo Brazzaville, båtar på väg till Mbandaka från Kinshasa, att gå in deras vatten, för att undvika angriparna.

Nyhetsinformation via olika media är svårtolkad. Rapporter från människor i närliggande området säger mig att rädsla och panik sprids bland allmänheten.

Frågan kvarstår; vad handlar detta om?


onsdag 8 mars 2023

Internationella kvinnodagen

Idag har jag fått ett antal gratulationer från Kongo – skälet är att det idag är den Internationella kvinnodagen. Jag har också gratulerat ett antal vänner i Kongo, kvinnor. En kollega, kvinna och läkare i det inre av landet, skrev att flickor från skolan i byn, hade uppvaktat henne genom att tåga förbi sjukhuset och riktat sig till henne med sång, hon skickade mig fotot ovan. Den här dagen är viktig för kvinnorna i Kongo.

Presidenten höll ett tal till landets kvinnor och uppmanade alla kvinnoorganisationer att fortsätta arbeta för kvinnors rätt i samhället, för kvinnors lika villkor i alla avseenden och att stimulera alla familjer att låta sina döttrar gå i skola. Han angav att det är den enda lösningen, för att nå ett jämlikt samhälle utan diskriminering.

Läkaren Denis Mukwege, sa i ett tal till folket, att den här dagen egentligen är en sorgens dag, en dag att sörja och inte en dag för fest. Han uppmanade kvinnorna att klä sig i svart. Han syftade till de våldshandlingar som kvinnor utsätts för i östra Kongo och uppmanade kvinnorna att organisera sig, att delta i det politiska livet för att skapa fred i området.

I Bukavu marscherade tusentals kvinnor genom stan och protesterade mot orättvisor och våld. I en hälsning till landets president uppmanar de honom att se till att den delen av landet återfår sin integritet och inte längre utsätts för invasion österifrån. Kvinnorna i Bukavu kommer att fortsätta sina protestmarscher månaden ut, denna fredens kvinnomånad!

Andelen kvinnor i Kongos regering är 27 %, i Sveriges 46 %. Mai Ndombe har en kvinnlig guvernör sedan något år tillbaka, men f.ö. är det främst manliga guvernören i landets provinser. 34 % av Sveriges kommuner har en kvinna som kommunstyrelsens ordförande, i Dalarna är andelen 27 %.

Då en kvinna får en hög post i Kongo, möts hon med misstro. Kravet på henne att prestera och visa att hon kan, är stort. Att kombinera ansvaret för familj med ansvar för en hög befattning är svårt. Även att ta emot ett stipendium för studier på annan ort, kan visa sig vara omöjligt för en kvinna som har familj. Det är hon som skall ansvara för barnen, hur kan hon då lämna dem för studier?

Kvinnor i Sverige ligger många steg före kvinnor i Kongo. Vi kan utgöra exempel och i bästa fall kan vi stötta kvinnor i Kongo. Om vi upptäcker möjligheten!

Bloggintresserade

Bloggarkiv

Om mig

Jag har arbetat 17 år i DRK, i Mai Ndombe provinsen som missionär och läkare. Är nu bosatt i Ludvika. Jag har fortsatt kontakt med kollegor och vänner i DRK. Jag deltar i Equmeniakyrkans arbetsgrupp för hälsovård i Kongoländerna.