Att våga protestera

Det är i år 120 år sedan Erik Vilhelm Sjöblom dog, 40 år gammal, i byn Ikoko i nuvarande Demokratiska Republiken Kongo. Då hette landet ”Kongofristaten” och var den belgiske kungens personliga egendom. Den gåvan ”fick” Leopold II 1885 genom det beslut som togs i Berlinkonferensen då de europeiska ledarna delade på Afrika och ritade gränser på kartan med penna och linjal. Leopold II behöll denna gåva till 1908, då han tvingades lämna den till belgiska staten, p.g.a. misskötsel, något som Erik Vilhelm Sjöblom bidrog till att avslöja.

Erik Vilhelm Sjöblom föddes i Vittinge i Västmanland och var alltså svensk. Han beskrivs som en ”visselblåsare av Guds nåde”. Hur kom det sig att han reste till Kongo? Hur kom det sig att han brydde sig, påtalade det förskräckliga han såg och rapporterade, med risk för eget liv, till andra länder, om Leopold II:s våld mot befolkningen?

Han reste till Kongo som missionär. Han var den första svenska baptistmissionär som arbetat i Kongo, även om han formellt inte var anställd av svenska baptister, som vid den tiden ännu inte påbörjat arbete i landet. Han samarbetade med brittiska baptister och hans insats resulterade senare i att svenska baptister startade arbete i Belgiska Kongo.

Idag, 120 år senare, missköts landet fortfarande. Landet blev självständigt för 63 år sen och därefter har landets egna förmågor tagit över ansvar för arbetet inom alla områden. Allt blev inte bra efter självständigheten. Vi får dagligen rapporter om våldshandlingar inte bara i östra Kongo, men också i västra delen av landet. Kwamouthområdet är fortsatt ett mycket osäkert område. Detta trots löften och insatser av olika aktörer.

Vad bör göras? Kan vi göra något? Vem skall agera? Vad är orsakerna till allt det våld som fortsätter, till synes utan uppehåll? Vem kan svara? Måste vi ha svar på de frågorna?

Kan det finnas efterföljare till Sjöblom i dagens Kongo? Kan det finnas kongoleser som har samma mod, samma insikt och samma reaktionsförmåga som han hade för 120 år sedan? Kan de som har dessa egenskaper, för de finns, våga protestera och agera för en bättre ordning?

Det kan leda landet i positiv riktning. Det är landets enda hopp inför framtiden!