Efter ett besök i Kongo

Equmeniakyrkans arbetsgrupp för hälso- och sjukvård i Kongoländerna har besökt våra samarbetspartners. Efter ett besök på två veckor i Kongo Kinshasa följt av en vecka i Kongo Brazzaville, försöker jag anpassa mig till den svenska vardagen och livet här. Inte lätt. Vi fick uppleva all den värme och glädje som finns i dessa länder. Vi fick också en aning av vad en splittrad opposition, vad en enväldig president och vad makt- och penninghungriga politiker medför för befolkningen! Min fråga från förr kvarstår; ”Hur orkar människorna fortsätta att arbeta, att göra sitt bästa och lite till? Hur orkar de som har möjlighet att besöka världen utanför Kongo, återvända och vara kvar och göra ett oerhört gott arbete för en lidande befolkning?”

Några dagar i Kinshasa, en dryg vecka i Mai Ndombe, med besök på följande platser: Semendua, Inongo och Mimia. En annan del av gruppen besökte Kimpese och Luozi i Kongo Central. Därefter ytterligare någon dag i Kinshasa, innan vi åkte över Kongo floden till Brazzaville. I Kongo Brazzaville tillbringade vi tiden främst i huvudstaden, halva gruppen gjorde en två dagars tur till Inkouéle, som ligger drygt 30 mil norr om Brazzaville, en resa som tog ca 5,5 timme med jeep. Den andra halvan besökt Kolo och Indo.

Under vårt besök var den en dag med ”Ville morte” i Kinshasa, då all verksamhet var nedlagd. Det var också en dag med allmän strejk. En fredsmarsch var planerad till måndag 10 april, men genomfördes inte, då tillstånd inte gavs till denna protest! Regeringen placerade ut polis och militär överallt i huvudstaden, för att ”ta hand om” eventuella fredsdemonstranter. I Lubumbashi genomfördes en sådan marsch och ett tjugotal har tagits tillfånga!

Under vårt besök kom också beskedet om att de försvunna FN tjänstemännen hittats döda. De som vi pratade med innan beskedet kom, ansåg alla det var landets högste ledare som låg bakom försvinnandet.

Vi besökte inte Kasaïprovinsen, där FN tjänstemännen dödades. Vi besökte inte heller östra Kongo, där många kvinnor, från barn till gamla, utsätts för det mest förfärliga våld. Vi besökte inte heller de ”osäkra” kvarteren i Kinshasa. Vi besökte områden där det finns vänner, där folket vet vilka vi är och där vi togs emot med stor värme och glädje. Vi tror att det besöket medförde en sorts tröst till folket, de såg att de inte är bortglömda, att vi fortfarande bryr oss om dem och deras vardag. Vårt val av platser att besöka, gör att jag inte kan säga att vi befann oss i fara! Vi var medvetna om den sköra situation som rådde och fortsatt råder, men vi befann oss inte i fara. Inga flyende regeringssoldater skulle passera Semendua då vi var där – som det hände 1997. Inga andra beväpnade grupper passerade ”vårt” område – som det var 1991 och 1997. Ingen ”allmän plundring” av vita människors bostäder var utlyst i Kinshasa, under våra dagar där – som det var 1997, (men då kom de aldrig till de hus vi bodde i)!
Kanske att tidigare erfarenheter av det slaget finns kvar inom mig och hjälper mig att hantera dagens händelser?

Den premiärminister som tillsattes i november, lämnade in sin avskedsansökan första dagarna i april. Alla väntade med intresse och spänning på att få veta vem som skulle utses efter honom! Men alla blev besvikna i fredags, då Kabila tillkännagav att Bruno Tshibala var den som skulle ta över ansvaret. Just nu pågår förhandlingar om vilka som skall få ministerposterna. Tshibala uteslöts från det starka oppositionspartiet, UDPS, tidigare, då det ansågs att han inte längre höll måttet för det partiet! Spänningen är stor mellan presidentens anhängare och den radikala oppositionen. Bedömare anser att den spänningen inte går att hantera på annat sätt än att de katolska biskoparna åter får i uppdrag att medla mellan parterna. Det ifrågasätts nu allt tydligare, om det blir något presidentval detta år!
Vad kommer att hända? Kan den radikala oppositionen avstå från att protestera? Kan landets president avstå från maktutövning och dödande av protesterande människor?

Framtiden är mycket osäker. Det ser ut som att de samtal som förts under biskoparnas ledning, endast bidrog till presidenten fått förlängd tid, att valen framskjutits och att inget, inget är förändrat!