Världen har blivit en by

Ledaren för ECC (Eglise du Christ au Congo), den protestantiska paraplyorganisationen i Kongo, fällde får några år sen följande kommentar: ”Världen har blivit en by och vi bor alla på samma gata”! Idag är detta tydligare än någonsin. Det som händer i en liten by, där flyktingar passerar på väg mot drömmen i Europa, får vi se och läsa om i media i samma stund det händer. Det finns dock en förutsättning för att vi skall få del av det som händer ”längre bort på gatan”; att det finns journalister närvarande och nyhetsansvariga som vill publicera det inträffade.

I slutet av 90-talet bröt ett krig ut, som blev den blodigaste konflikten i världen sedan andra världskriget. Under de kommande fem åren, dog ca 5 miljoner människor och ca 2 miljoner fördrevs från sina hem. Om detta skrevs inte mycket i media. Det skrevs ca 50 gånger flera reportage om ett annat land, där det under samma tid dog 2000 människor i krig.

Landet det inte skrevs om är Kongo. Även om det formellt slöts en fred 2003, råder fortfarande stor osäkerhet i landet. Människor dör i strider, kvinnor våldtas, byar töms på befolkning p.g.a. rädsla för beväpnade rebeller eller regeringssoldater. Östra delen av landet lyfts ofta som den del, där oredan är störst, men den är stor i hela landet. Den läkare i östra Kongo, som lyckats med att visa på kvinnors utsatthet, gör ett stort arbete för att behandla våldtagna kvinnor. Men samma situation råder för kvinnor i hela landet. Nyligen träffade jag en kvinna från västra delen av landet, som hade utsatts för samma våld som kvinnorna i östra Kongo. Hon är inte ensam om dessa upplevelser. Om detta skrivs det inte heller något i media idag.

Dagens flyktingsituation i världen lyfts nu av media och vi får dagligen rapporter om vad som händer. Vi uppmanas bidra med våra gåvor, så att dessa människor får hjälp. Naturligtvis är detta viktigt. De bidrag till utvecklingsländer som Kongo, från svenska staten, riskerar nu att minskas. Medel tas från det stödet och kanaliseras till flyktingarbetet.

Svenskar med tradition av att ge regelbundet, via sina kyrkor, till länder som Kongo, är den enda garantin för att Kongo får stöd idag. Tack vare dessa gåvor, har Kongos ledare inte kunnat trycka ned befolkningen helt. Alla vet att kyrkorna i Kongo har kontakter med omvärlden, med Europa och med USA. Våra gåvor till Kongo används till hälsovård, till skola och undervisning, till alfabetiseringsarbete, till demokratiutveckling och mycket annat. Alla dessa insatser skulle inte kunna fortsätta på samma sätt som idag, om vi inte gav fortsatt stöd. Det skulle, i förlängningen, medföra att landets ledare fick fritt fram, att utöva sin makt och sitt behov av att utöva diktatorstyre. Vi skulle då få ännu färre rapporter om vad som händer i landet och befolkningen skulle lida ännu mera.

Vi som känner de, som bor på samma gata som vi; låt oss inte glömma bort dem, låt oss fortsätta att ge stöd och därigenom förhindra en ännu större katastrof än den vi hittills sett.