onsdag 16 september 2015

Det bortglömda landet

Osäkerheten fortsätter i Kongo. Skall president Kabila frivilligt medverka till att avgå och lämna plats för en ny president? Skall val av guvernörer till de nya regionerna ordnas? Skall oppositionen få möjlighet att utföra ett korrekt arbete? Skall demonstrationerna på gatorna i Kinshasa, denna vecka, ge något resultat i frågorna om de val som förväntas äga rum nästa år? Om denna veckas uteslutning av sju äldre politiker, från presidentens närmaste krets, är kännetecknande för hantering av oliktänkande, finns inte stort hopp! Att inte veta, att inte uppleva att landets ledning bidrar till svar, att snarare uppleva att det är denna ledning som bidrar till osäkerheten, bidrar naturligtvis till en ohållbar situation!

Detta land med så stora potentialer att ge befolkningen en god framtid, en positiv utveckling och ett gott liv. Så den ständigt återkommande osäkerheten, de strider som aldrig tycks ta slut, de utsatta och lidande människorna, som far illa av maktbegär och stridande trupper inom landet, sjukdomar och ohälsa som frodas, trots kompetent personal och en god strategi för att förbättra befolkningens hälsa!

Vi kan ana att denna osäkerhet och bristande förtroende för landets ledare, hämmar alla initiativ på lokalplanet. Vem orkar planera framåt, då man inte vet om det är nya oroligheter, nya maktstrider, innan planen ens färdigställts!

Men det finns personer, som vill planera, som är fyllda av entusiasm och energi för att bidra till en förändring. I kontakten med dem, anar jag att dialog, samtal och relation till omvärlden är av stor betydelse! De vill ha stöd i sin process för att förändra. En sådan dialog är en ständig balansgång. Om relationen till någon utanför landet blir för stark och ger för tydliga signaler, i motsats till den modell som landets ledare vill, finns risk för problem! Ett exempel på en sådan obalans, är det som nu hänt med den film som visar en känd läkares kamp för de våldtagna kvinnorna i landet. Filmen är uppenbarligen tydlig i sin framställning av våldsutövare och offer. Filmen förbjuds i Kongo, landets ledare tillåter inte att den visas, de har förbjudit detta. Ett annat exempel finns från det lilla sammanhang, jag stått i; på lokalplan, i en by eller i en kyrka; personer som stått i nära samarbetsrelation med oss svenskar, har ibland fått känna av avundsjuka och misstänksamhet från andra i befolkningen.

Att stå i relation till någon är uppenbarligen en svår balans! Att stå i relation till någon i Kongo, är också en balans, men samtidigt något som ger glädje och ständigt nya överraskningar! Det får inte bli känslor som styr oss, vi måste förlita oss på kunskap, förtroende och erfarenhet. Att hantera något, vad som helst, i Kongo, som är landet med det bortglömda kriget, kaoset och våldet, är en stor utmaning!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggintresserade

Bloggarkiv