Inför valet på måndag är rubrikerna pessimistiska. Politiska bedömare anger att förberedelserna inför valet inte varit transparenta och att det därför inte kommer att bli ett demokratiskt val. Det förväntas att förlorarna inte kommer att kunna hantera ett nederlag, men försöka skapa kaos.
Till presidentposten finns 11 kandidater. Sittande president är Joseph Kabila, som förväntas vinna valet. Han har sina främsta anhängare i Katanga området. De två kandidater i opposition, som förväntas vina flest röster är Etienne Tshisekedi, med flest anhängare i Kinshasa och Vital Kamerhe, som har sina anhängare i Syd Kivu. Idag skulle dessa tre hålla tal i Kinshasa, på olika närliggande platser. Då Etienne Tshisekedi anlände med flyg från Bas Congo till Ndjili, utbröt i det närmaste upplopp, de tiotusentals anhängare till Tshisekedi som mötte honom tog till våld. Polisen hindrade Tshisekedi att lämna flygplatsen. I de demonstrationer som uppstod dödades flera personer. Som en följd av detta förbjöd stadens guvernör de planerade talen. Även i Kingasani har demonstrationer ägt rum med några döda. Under den gångna veckan har oroligheter blossat upp här och var i Kinshasa och en oppositions politiker dödades för någon dag sen, i sin bil.
Ambassader, EU kontor och andra större organisationers kontor i Kinshasa stängde i går, fredag, vid 12 tiden. Utländsk personal har i stor utsträckning åkt över till Brazzaville för att invänta utgången av valet.
Vad som skall hända de närmaste dagarna beror helt på förlorarnas strategi. Det är därför olustigt att höra om vad som händer i landets östra delar; en styrka med anknytning till en av presidentkandidaterna, delar ut vapen och ammunition till bybefolkningen.
I Kinshasa är folket trötta och missnöjda, deras livsvillkor har försämrats allt mera och nu kommer de inte att acceptera omval av den sittande presidenten. Om han vinner, kommer de att gå ut på gator och protestera enligt modellen ”arabisk vår”.
Längtan efter fred och förändring är parad med förnedring över att landet under så lång tid tillåtits sjunka allt djupare i misär.
Låt oss be för ett land och folk i en uppenbar stor fara!
lördag 26 november 2011
torsdag 3 november 2011
Att förstå vad man ser
Mina första år i Kongo (eller Zaire, som landet hette då) kunde jag inte se nyanser i allt det gröna som omgav mig; regnskogen var grön och inget annat. Inte heller kunde jag se allt som doldes inne i skogen, alla små djur och insekter i de mest fantasirika mönster och färger! Senare lärde jag mig se alla de hundratals olika gröna nyanserna i skogen och även se skillnaden i växtlighet under årets olika perioder. Det finns inte vår, sommar, höst och vinter där, men det finns regntid och det finns torrtid, som har sina olika drag av växtlighet och temperaturer. Genom direkta konfrontationer mötte jag också delar av den insektsvärld, som finns inne i skogens djup! Fascinerad över färger och former och förvånad över denna detaljrikedom. Gröna kroppar och gula huvud, med röda ben, prickar, rutor och ränder utströdda över de olika kroppsdelarna, allt detta i en härlig blandning! Jag minns dem ännu.
Under ca sex år reste jag regelbundet med ett hälsovårdsteam, ut till områdets längst bort belägna sjukstugor och byar. Av teamets sex personer var två svenskar. Uppdraget var att vaccinera barn och gravida kvinnor, väga och mäta barn, undervisa mödrar i barnavård och näringslära, undersöka patienter med hosta och hudsjukdomar, ordinera och distribuera medicin till de som var i behov av behandling. Vi övernattade i byarna utmed vägen. Vi tog oss till Bisenge, 10 mil norrut från Mimia där vi bodde. 6 mil österut till Ipope och en liten bit till med cykel. Så en resa i sydvästlig riktning, först 1,5 mil till floden och därifrån nästan en hel dagsresa västerut på floden Lokoro, i en öppen båt, till byn Lokolama II och nästa dag 2,5 mil på cykel till byn Waya. För svenskar låter detta som korta avstånd, men vägarna kan inte jämföras med våra vägar och resan på 10 mil delades upp i två etapper och vi kom fram den andra resdagen. Samtalen i jeepen och vid fikastunderna under en bambugrupp var oerhört intressanta och lärorika!
Så blev vägarna så dåliga att det inte gick att ta sig fram med den fyrhjulsdrivna jeepen. Vad skulle vi göra? Avstå från dessa, för kroppen, påfrestande resor? Det skulle få en mycket negativ effekt på befolkningens hälsa. Efter en tid blev lösningen följande; vi åkte på ett öppet släp efter en traktor, med all packning i plåtlådor! Resan tog ännu längre tid! Var detta möjligt? Ja, jag minns resorna. Ingen bra lösning, säger de flesta, var det verkligen nödvändigt? Ja visst kan man diskutera hur nödvändigt detta var. Men bortsett från det medicinska värdet, var det nu min konfrontation med regnskogen och dess kryp började! Skogen var tät och vi blev helt genomdränkta av vattnet från de nerhängande grenarna. När den första irritationen över vattnet lagt sig, upptäckte jag och alla andra de fantastiska krypen!
Vad har nu detta med dagens Kongo att göra?
Jag tänker så här; när jag kom ut ny och utan erfarenheter, förstod jag inte så mycket av vad jag mötte, trots mina förberedelser i Sverige och Belgien. Mina brev och rapporter till Sverige måste ha varit missvisande. Först när jag konfronterades med den hårda verkligheten, fick jag en viss insikt i tillvaron. Samma villkor gäller för dagens besökare, experter utan erfarenhet och kunskap, som efter ett kort besök i Kongo, tror sig veta hur det är! Men egentligen vet de inte så mycket! Måste då alla lära sig den hårda vägen, måste man åka på traktor släp i regnskogen för att förstå något av Kongo? Nej,det tror jag inte. Jag tror att det finns personer med kompetens och kunskap inom olika områden och de personerna kan ge en god bild av det de möter.
Ödmjukhet parad med kunskap är en god blandning, som vi svenskar har stort behov av. När vi besöker Kongo och umgås med kongoleser, som i alla sammanhang av livet och i olika världsdelar. Med en sådan kompetens skulle vi kunna inse att det inte är vi som vet bäst och kan ha lösningen på andras problem.
Under ca sex år reste jag regelbundet med ett hälsovårdsteam, ut till områdets längst bort belägna sjukstugor och byar. Av teamets sex personer var två svenskar. Uppdraget var att vaccinera barn och gravida kvinnor, väga och mäta barn, undervisa mödrar i barnavård och näringslära, undersöka patienter med hosta och hudsjukdomar, ordinera och distribuera medicin till de som var i behov av behandling. Vi övernattade i byarna utmed vägen. Vi tog oss till Bisenge, 10 mil norrut från Mimia där vi bodde. 6 mil österut till Ipope och en liten bit till med cykel. Så en resa i sydvästlig riktning, först 1,5 mil till floden och därifrån nästan en hel dagsresa västerut på floden Lokoro, i en öppen båt, till byn Lokolama II och nästa dag 2,5 mil på cykel till byn Waya. För svenskar låter detta som korta avstånd, men vägarna kan inte jämföras med våra vägar och resan på 10 mil delades upp i två etapper och vi kom fram den andra resdagen. Samtalen i jeepen och vid fikastunderna under en bambugrupp var oerhört intressanta och lärorika!
Så blev vägarna så dåliga att det inte gick att ta sig fram med den fyrhjulsdrivna jeepen. Vad skulle vi göra? Avstå från dessa, för kroppen, påfrestande resor? Det skulle få en mycket negativ effekt på befolkningens hälsa. Efter en tid blev lösningen följande; vi åkte på ett öppet släp efter en traktor, med all packning i plåtlådor! Resan tog ännu längre tid! Var detta möjligt? Ja, jag minns resorna. Ingen bra lösning, säger de flesta, var det verkligen nödvändigt? Ja visst kan man diskutera hur nödvändigt detta var. Men bortsett från det medicinska värdet, var det nu min konfrontation med regnskogen och dess kryp började! Skogen var tät och vi blev helt genomdränkta av vattnet från de nerhängande grenarna. När den första irritationen över vattnet lagt sig, upptäckte jag och alla andra de fantastiska krypen!
Vad har nu detta med dagens Kongo att göra?
Jag tänker så här; när jag kom ut ny och utan erfarenheter, förstod jag inte så mycket av vad jag mötte, trots mina förberedelser i Sverige och Belgien. Mina brev och rapporter till Sverige måste ha varit missvisande. Först när jag konfronterades med den hårda verkligheten, fick jag en viss insikt i tillvaron. Samma villkor gäller för dagens besökare, experter utan erfarenhet och kunskap, som efter ett kort besök i Kongo, tror sig veta hur det är! Men egentligen vet de inte så mycket! Måste då alla lära sig den hårda vägen, måste man åka på traktor släp i regnskogen för att förstå något av Kongo? Nej,det tror jag inte. Jag tror att det finns personer med kompetens och kunskap inom olika områden och de personerna kan ge en god bild av det de möter.
Ödmjukhet parad med kunskap är en god blandning, som vi svenskar har stort behov av. När vi besöker Kongo och umgås med kongoleser, som i alla sammanhang av livet och i olika världsdelar. Med en sådan kompetens skulle vi kunna inse att det inte är vi som vet bäst och kan ha lösningen på andras problem.
Fortsatt oro i Kongo
Den 28 november skall val av president och parlamentsledamöter äga rum i Kongo. Det är det andra demokratiska valet sedan 2006. På många platser i landet är det sammanstötningar mellan sittande regeringsparti och oppositionspartierna så gott som dagligen. Civila samhällets organisationer och internationella bedömare lyfter den osäkerhet som finns; kommer valet att vara transparent, kommer den praktiska delen av arbetet med organisation av valförrättningar att lyckas? FN förlängde i somras mandatet för FN insatsen i Kongo, till 30 juni 2012. FN förväntas nu bidra med logistik; exempelvis transportera de 4000 ton valsedlar som skall ut i hela landet. En stor svårighet är att få ut valsedlar och valurnor till alla vallokaler och sedan samla in dem. Till presidentposten finns det 11 kandidater och till de 500 parlamentsplatserna finns det 19 000 kandidater.
Sjukdomar fortsätter att störa människornas vardag. Sedan januari i år har 85 nya polio fall registrerats, vilket gör att Kongo leder världens ”polioliga”. Landet var fritt från polio under några år, men från 2006 har polio återigen diagnostiserats. Det är främst i Kinshasa, Nedre Kongo, Bandundu och provinser längre österut, där sjukdomen uppträder. I höst har regeringen i samarbete med UNICEF genomfört en kampanj, då ca 14 miljoner barn har vaccinerats av tusentals vaccinationsteam. Teamen har tagit sig fram till fots, cykel, motorcykel, bil och båt. Även koleraepidemier härjat, även dessa främst i Kinshasa, Bandundu och de provinser där polio härjar. Trots att olika kyrkor och missioner under lång tid vaccinerat mot bl.a. polio, har detta inte hindrat epidemier, även i de områden där kyrkorna bedriver verksamhet. Detta visar att det inte går att organisera hälsovård i avgränsade områden, det är hela landet som måste få del av insatserna.
Att få finansiering av vaccin, transport och personalens insatser är inte lätt. Det är inte heller lätt att få finansiering av det val som snart äger rum. Kanske att det främst handlar kunskap, kompetens, vilja att bygga upp landet och respekt för medmänniskan? De kongoleser som besitter dessa egenskaper behöver allt tänkbart stöd.
Sjukdomar fortsätter att störa människornas vardag. Sedan januari i år har 85 nya polio fall registrerats, vilket gör att Kongo leder världens ”polioliga”. Landet var fritt från polio under några år, men från 2006 har polio återigen diagnostiserats. Det är främst i Kinshasa, Nedre Kongo, Bandundu och provinser längre österut, där sjukdomen uppträder. I höst har regeringen i samarbete med UNICEF genomfört en kampanj, då ca 14 miljoner barn har vaccinerats av tusentals vaccinationsteam. Teamen har tagit sig fram till fots, cykel, motorcykel, bil och båt. Även koleraepidemier härjat, även dessa främst i Kinshasa, Bandundu och de provinser där polio härjar. Trots att olika kyrkor och missioner under lång tid vaccinerat mot bl.a. polio, har detta inte hindrat epidemier, även i de områden där kyrkorna bedriver verksamhet. Detta visar att det inte går att organisera hälsovård i avgränsade områden, det är hela landet som måste få del av insatserna.
Att få finansiering av vaccin, transport och personalens insatser är inte lätt. Det är inte heller lätt att få finansiering av det val som snart äger rum. Kanske att det främst handlar kunskap, kompetens, vilja att bygga upp landet och respekt för medmänniskan? De kongoleser som besitter dessa egenskaper behöver allt tänkbart stöd.
torsdag 8 september 2011
Presidentkandidater saknas inte
Igår, 7 september, lämnade ytterligare två personer in sin kandidatur till presidentposten. Det var Vital Kamerhe från UNC (=Union pour la nation congolaise) och Nzanga Mobutu från Udemo (= Union des démocrates mobutistes). Det var då 14 år sedan Nzanga Mobutus far dog, något som han ville markera.
Det är oklart hur många som anmält sin kandidatur, men redan i början av augusti kom den första personen med sina dokument.
Nzanga Mobutu allierade sig i förra valet, 2006, med den grupp som gav Kabila majoritet, ett samarbete som han avbröt i mars 2011. Det rapporteras att samtal pågår mellan flera i oppositionen, bl. a. Jean-Pierre Bemba och Kongo wa Dondo. Det är osäkert hur många ”nya” politiker som är med i samtalen.
Det kontor i Kinshasa, som tar emot anmälningar har varit utsatt för demonstrationer och viss åverkan. De senaste dagarna har kvarteret varit avstängt för trafik och folksamlingar är förbjudna, i ett försök att undvika våld, ett förbud som gäller t.o.m söndag 11 september.
Människorna i Kinshasa upplever oro och anger att hur valutgången än blir, kommer vi att få uppleva oroligheter efter valet. Och naturligtvis även innan valet!
Det är oklart hur många som anmält sin kandidatur, men redan i början av augusti kom den första personen med sina dokument.
Nzanga Mobutu allierade sig i förra valet, 2006, med den grupp som gav Kabila majoritet, ett samarbete som han avbröt i mars 2011. Det rapporteras att samtal pågår mellan flera i oppositionen, bl. a. Jean-Pierre Bemba och Kongo wa Dondo. Det är osäkert hur många ”nya” politiker som är med i samtalen.
Det kontor i Kinshasa, som tar emot anmälningar har varit utsatt för demonstrationer och viss åverkan. De senaste dagarna har kvarteret varit avstängt för trafik och folksamlingar är förbjudna, i ett försök att undvika våld, ett förbud som gäller t.o.m söndag 11 september.
Människorna i Kinshasa upplever oro och anger att hur valutgången än blir, kommer vi att få uppleva oroligheter efter valet. Och naturligtvis även innan valet!
tisdag 6 september 2011
Spänt läge i Kinshasa
De senaste 5 dagarna har det spända läget i Kinshasa ökar markant, p.g.a. det annalkande valet i november månad.
I torsdags, 1 september, använde polisen tårgas i Kinshasa, för att skingra demonstranter som protesterade mot regeringspartiet.
I måndags, 5 september, lämnade Etienne Tschisekedi, UDPS, in sin kandidatur till presidentvalet. Efter denna händelse har oroligheterna spridit sig, såväl oppositionens som regeringspartiets lokaler har utsatts för plundring och förstörelse.
Idag dödades en politisk aktivist och 2 skadades allvarligt, då polisen ingrep mot demonstrationer. Oroligheterna började i Limete området, där UDPS har sitt huvudkontor och spreds till Mombele området. Ingen torghandel i området var öppen idag.
Nu frågar sig många hur det skall gå att genomföra lugna val i höst?
I torsdags, 1 september, använde polisen tårgas i Kinshasa, för att skingra demonstranter som protesterade mot regeringspartiet.
I måndags, 5 september, lämnade Etienne Tschisekedi, UDPS, in sin kandidatur till presidentvalet. Efter denna händelse har oroligheterna spridit sig, såväl oppositionens som regeringspartiets lokaler har utsatts för plundring och förstörelse.
Idag dödades en politisk aktivist och 2 skadades allvarligt, då polisen ingrep mot demonstrationer. Oroligheterna började i Limete området, där UDPS har sitt huvudkontor och spreds till Mombele området. Ingen torghandel i området var öppen idag.
Nu frågar sig många hur det skall gå att genomföra lugna val i höst?
fredag 15 juli 2011
Vägar, tåg och flygfält - att prioritera för livet
För några veckor sedan kunde vi i vår lokala tidning läsa följande rubrik; ”Vägarbete försenat på grund av stöld av kopparkabel”. Irritation och frustration kom till uttryck över detta ”illdåd”. Tidigare i vår fick vi informationen att västkustens tågförseningar i vintras, till stor del berodde på stöld av kopparkabel. Många undrar hur det kommer sig att ”vanligt folk” inte begriper sitt eget bästa! Bra vägar och fungerande tågtrafik är väl ändå något som alla vill ha och alla borde bidra till att detta förverkligas.
Några veckor efter dessa nyheter, går mina tankar till liknande händelser, för ca 35 år sen, i det inre av den tropiska regnskogen i Kongo, då Zaire! Då bodde jag på missionsstationen Mimia, isolerad från civilisationen och långt till läkare och sjukhus. Så skulle ett flygfält anläggas och flygförbindelser skulle möjliggöra ambulansflygning, transport av mediciner och eventuellt även läkare, som skulle kunna tillkallas vid akuta behov, som kejsarsnitt eller andra livshotande tillstånd. Att detta skulle vara till befolkningens bästa, var det ingen som tvivlade på. Byhövdingen deltog ivrigt i planering och samtal för att förbereda arbete och alla i byn såg fram emot denna förändring.
En del av den täta skogen, strax utanför byn, höggs ned, två starka missionärer kom till Mimia, för att leda arbetet och de hade nödvändig utrustning med sig; verktyg av olika slag och flera meter kabel, som via traktor skulle dra stockar för att jämna till marken, där det tidigare växt skog. Dagen efter deras ankomst, då arbetet skulle starta, medförde en överraskning; alla meter av den dyrbara kabeln var borta! Stort uppbåd, alla i byn letade och man misstänkte tjuvar från intill liggande byar.
Efter några dagar, berättade hövdingen vad som hänt; byns jägare var i behov av järntråd för att gillra sina fällor; skogen var full av djur, som på något sätt skulle fångas och ge folket mat för dagen! Det var viktigare för byns jägare att fånga de vilda djuren, än att invänta ett flygfält, som skulle användas av sjukvårdspersonal och patienter. En ren prioriteringsfråga! Medan vi andra förundrade oss över att de inte förstod sitt eget bästa!
Det blev ett flygfält i Mimia, något försenat, det fungerar ännu idag och underlättar hälsovårdsarbetet (som leds av en läkare på plats), transporterar viktiga vacciner och mediciner till det isolerade området.
De här historierna bekräftar för mig, att vi människor beter oss på samma sätt, oberoende av var vi bor, oberoende av omständigheter i livet; svenskar år 2011 och kongoleser i mitten på 70 talet prioriterar utifrån egna behov och handlar därefter!
Under mina år i Kongo, trodde jag i min enfald, att européer, utbildade människor, med arbete, mat och hälsovård till förfogande, skulle bete sig på ett annat sätt än afrikaner, som bodde i en isolerad by inne i den tropiska regnskogen! Det är inte bara denna ”kabelhistoria” som lärt mig att så inte är fallet!
Några veckor efter dessa nyheter, går mina tankar till liknande händelser, för ca 35 år sen, i det inre av den tropiska regnskogen i Kongo, då Zaire! Då bodde jag på missionsstationen Mimia, isolerad från civilisationen och långt till läkare och sjukhus. Så skulle ett flygfält anläggas och flygförbindelser skulle möjliggöra ambulansflygning, transport av mediciner och eventuellt även läkare, som skulle kunna tillkallas vid akuta behov, som kejsarsnitt eller andra livshotande tillstånd. Att detta skulle vara till befolkningens bästa, var det ingen som tvivlade på. Byhövdingen deltog ivrigt i planering och samtal för att förbereda arbete och alla i byn såg fram emot denna förändring.
En del av den täta skogen, strax utanför byn, höggs ned, två starka missionärer kom till Mimia, för att leda arbetet och de hade nödvändig utrustning med sig; verktyg av olika slag och flera meter kabel, som via traktor skulle dra stockar för att jämna till marken, där det tidigare växt skog. Dagen efter deras ankomst, då arbetet skulle starta, medförde en överraskning; alla meter av den dyrbara kabeln var borta! Stort uppbåd, alla i byn letade och man misstänkte tjuvar från intill liggande byar.
Efter några dagar, berättade hövdingen vad som hänt; byns jägare var i behov av järntråd för att gillra sina fällor; skogen var full av djur, som på något sätt skulle fångas och ge folket mat för dagen! Det var viktigare för byns jägare att fånga de vilda djuren, än att invänta ett flygfält, som skulle användas av sjukvårdspersonal och patienter. En ren prioriteringsfråga! Medan vi andra förundrade oss över att de inte förstod sitt eget bästa!
Det blev ett flygfält i Mimia, något försenat, det fungerar ännu idag och underlättar hälsovårdsarbetet (som leds av en läkare på plats), transporterar viktiga vacciner och mediciner till det isolerade området.
De här historierna bekräftar för mig, att vi människor beter oss på samma sätt, oberoende av var vi bor, oberoende av omständigheter i livet; svenskar år 2011 och kongoleser i mitten på 70 talet prioriterar utifrån egna behov och handlar därefter!
Under mina år i Kongo, trodde jag i min enfald, att européer, utbildade människor, med arbete, mat och hälsovård till förfogande, skulle bete sig på ett annat sätt än afrikaner, som bodde i en isolerad by inne i den tropiska regnskogen! Det är inte bara denna ”kabelhistoria” som lärt mig att så inte är fallet!
torsdag 7 juli 2011
Behovet av Förebilder
Nyss gjorde vi ett besök i mina barndomstrakter; Jakobstad i svenska Österbotten. Jag var 10 år då vi flyttade därifrån, men genom släktingar har det under åren blivit ett antal besök där.
Att återvända någonstans medför en mängd känslor och tankar! Gamla och nya vänner, nya platser, hus där man bott, vyer, dialekt m.m. Sista kvällen i Jakobstad träffade vi min ”tant Beda”, som var min mycket högt uppskattade lärare i Söndagsskolan då vi bodde i Jakobstad! Jag tyckte så mycket om henne, att jag ville flytta hem till henne då jag var i 4 års åldern, något som hon påminde mig om nu; jag hade sagt att jag ville ha med mig min säng och mitt dockskåp och så var jag redo! Men hon lyckades få mig att förstå att mina föräldrar skulle sakna mig, så vi kom överens om fortsatt kontakt, utan att ”flytta ihop”!
Att relatera till en plats, en kultur, att känna igen sig, dofter, språk, påminnas om känslor, som är glömda, att se sina förebilder från tidigare år i livet – det är något som är viktigt och värdefullt för oss människor, för att vi skall kunna fortsätta vårt liv och själva bli goda förebilder för andra.
Tant Beda var och är för mig en förebild – aldrig ett hårt eller ont ord, aldrig misstankar, alltid vänlig och glad, alltid förmågan att dela med sig av denna inställning till alla hon mötte!
Dagen efter hemkomsten, på väg till jobbet, 6 mil bort, sitter jag och funderar på detta. Jag passerar orter, som jag besökte när jag var 8 år, då fortfarande bosatt i Jakobstad, och en ort, där en morbror till mig bott och arbetat. Livet flätas ihop. Vi erbjuds möjlighet att relatera på nytt, att se samband, att ta fortsatt ansvar och själv försöka vara en god förebild. Så är det för oss människor om vi vill ta del av denna möjlighet.
Har vi alla samma möjlighet, oberoende av var i världen vi bor? Vilka förebilder finns det idag för barn och unga som växer upp i Kongo och andra afrikanska länder, i Europa? Det finns positiva förebilder, jag har mött många sådana, som säkert fyller en stor roll för många barn. Men det finns också negativa förebilder; korrumperade personer, gerilla soldater, lycksökare från andra länder, opålitliga och oärliga. När en lärare inte får ut någon lön för sitt arbete, är det förmodligen inte lika lätt att vara en positiv förebild för sina elever som den som får sin lön. När en läkare eller sjukvårdare har behov att skaffa mat till sin familj, inte fått sin lön, uppstår tanken att inte ge vård till den patient som nu ligger på britsen, innan han fått betalt. Jag vet att det finns läkare i Kongo som inte tänker så, de bärs av en stark känsla av ansvar för sina medmänniskor. I Sverige har vi de senaste månaderna fått beskrivit för oss hur idrotts ledare för ungdomar fungerat i sina roller, det behöver inte kommenteras.
Utveckling är beroende av sammanhang, kontakter, gemenskap och förtroende – och goda förebilder. Förebilder och förtroende tycks hänga ihop – positivt tänkande, men ett ärligt och tydligt uttryck för respekt och önskan om respekt i retur. Ibland anar jag att det är lättare att var kritisk, kall och inte visa förtroende – men då tror jag inte att det kan uppstå en sådan positiv relation, som den jag hade med ”tant Beda”!
Att återvända någonstans medför en mängd känslor och tankar! Gamla och nya vänner, nya platser, hus där man bott, vyer, dialekt m.m. Sista kvällen i Jakobstad träffade vi min ”tant Beda”, som var min mycket högt uppskattade lärare i Söndagsskolan då vi bodde i Jakobstad! Jag tyckte så mycket om henne, att jag ville flytta hem till henne då jag var i 4 års åldern, något som hon påminde mig om nu; jag hade sagt att jag ville ha med mig min säng och mitt dockskåp och så var jag redo! Men hon lyckades få mig att förstå att mina föräldrar skulle sakna mig, så vi kom överens om fortsatt kontakt, utan att ”flytta ihop”!
Att relatera till en plats, en kultur, att känna igen sig, dofter, språk, påminnas om känslor, som är glömda, att se sina förebilder från tidigare år i livet – det är något som är viktigt och värdefullt för oss människor, för att vi skall kunna fortsätta vårt liv och själva bli goda förebilder för andra.
Tant Beda var och är för mig en förebild – aldrig ett hårt eller ont ord, aldrig misstankar, alltid vänlig och glad, alltid förmågan att dela med sig av denna inställning till alla hon mötte!
Dagen efter hemkomsten, på väg till jobbet, 6 mil bort, sitter jag och funderar på detta. Jag passerar orter, som jag besökte när jag var 8 år, då fortfarande bosatt i Jakobstad, och en ort, där en morbror till mig bott och arbetat. Livet flätas ihop. Vi erbjuds möjlighet att relatera på nytt, att se samband, att ta fortsatt ansvar och själv försöka vara en god förebild. Så är det för oss människor om vi vill ta del av denna möjlighet.
Har vi alla samma möjlighet, oberoende av var i världen vi bor? Vilka förebilder finns det idag för barn och unga som växer upp i Kongo och andra afrikanska länder, i Europa? Det finns positiva förebilder, jag har mött många sådana, som säkert fyller en stor roll för många barn. Men det finns också negativa förebilder; korrumperade personer, gerilla soldater, lycksökare från andra länder, opålitliga och oärliga. När en lärare inte får ut någon lön för sitt arbete, är det förmodligen inte lika lätt att vara en positiv förebild för sina elever som den som får sin lön. När en läkare eller sjukvårdare har behov att skaffa mat till sin familj, inte fått sin lön, uppstår tanken att inte ge vård till den patient som nu ligger på britsen, innan han fått betalt. Jag vet att det finns läkare i Kongo som inte tänker så, de bärs av en stark känsla av ansvar för sina medmänniskor. I Sverige har vi de senaste månaderna fått beskrivit för oss hur idrotts ledare för ungdomar fungerat i sina roller, det behöver inte kommenteras.
Utveckling är beroende av sammanhang, kontakter, gemenskap och förtroende – och goda förebilder. Förebilder och förtroende tycks hänga ihop – positivt tänkande, men ett ärligt och tydligt uttryck för respekt och önskan om respekt i retur. Ibland anar jag att det är lättare att var kritisk, kall och inte visa förtroende – men då tror jag inte att det kan uppstå en sådan positiv relation, som den jag hade med ”tant Beda”!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)