måndag 24 april 2017

Demokrati på undantag

24 april 1990 höll presidenten och marskalken Mobutu ett välkänt tal från sitt palats i N’sele. I och med detta tal gav han sitt tillstånd till flera politiska partier i landet, då Zaïre. Han grät då han höll talet och ursäktade sig med orden ”Förstå mina känslor”. Ja, det kanske går att förstå, att en människa som under hela sin tid som landets ende godkände ledare, under 25 år, nu tvingades överge enpartimodellen och tillåta flera partier! I september 1991 kom den första genomträngande förstörelsen av landet, då militär i Kinshasa plundrade stora delar av huvudstaden. Därefter duggade plundringar och våldshandlingar tätt i landet, under flera år å rad. Man kan undra om Mobutu själv anade den utvecklingen den 24 april?

Idag finns nästan 480 politiska partier i den Demokratiska Republiken Kongo. Det förklaras med att all vill vara en ”ledare”, alla vill ha en plats, där de styr, alla vill kunna ta hand om sin släkt och sin folkgrupp – och då är det en bra modell att bilda ett politiskt parti! Men var finns demokratin i detta? Två val har hållits under perioden, 2006 och 2011, sen inget val! Demokratin är satt på undantag!

Under denna period har landet sett tre personer på posten som högste ledaren; Mobutu själv, Laurent Kabila och nu Joseph Kabila. Den förstnämnde avvisades av militären, den andre sköts ihjäl av okänd förövare och den tredje sitter idag vid makten, på ”övertid”, utan folkets viljeyttring. Ett stort antal olika samtal/dialoger/rundabordskonferenser har hållits under åren. Resultat: skrivna dokument men ingen har följt besluten! Ett flertal av de politiska aktörer som agerat under perioden sitter idag i fängelse av någon anledning, medan andra gått i landsflykt av någon anledning! Godtyckliga domar och bestraffningar, intolerans och rädsla mellan de olika grupperna. Ekonomiska skandaler och sjunkande ekonomi i landet.

Det ser ut att vara en mörk historia som skissa ovan. Ja, visst är den mörk! Mot den bakgrunden kan man undra hur någon över huvud taget i detta land förmår, orkar och vågar stå upp för något annat än lurendrejeri!

Dagen har firats på olika sätt i landet! Till minne av den store marskalken, som gjorde landet känt och fick det på fötter, en tid, men kanske främst för att fira införandet av flerpartisystem i landet! Ledaren för ett oppositionsparti i Lubumbashi hade planerat och anmält till myndigheterna att han skulle ordna en fredlig marsch, till detta minne. Tidigt i morse vaknade han av att hans hus var omringat av säkerhetsstyrkor, militär med vapen riktade mot honom rörde sig runt honom hela dagen, av rädsla för vad han skulle ställa till med! I Kinshasa höll Felix Tshisekedi, sonen till den store Etienne Tshisekedi, (som dog den 1 februari i Bryssel och vars kropp fortfarande inte återvänt till hemlandet) ett tal till UDPS anhängarna för att fira den dag då flerpartisystemet tilläts i Kongo. Han lovade samtidigt att inget av det som Kabila nu planerar följer Sylversteröverenskommelsen. Och att han, Felix Tshisekedi, skall se till att dessa planer inte realiseras!

Så har det åter informerats om en dag, då Etienne Tshisekedis kropp skall återföras till hemlandet. Nu aviseras fredag den 12 maj. Kroppen skall först finnas på Lit de parade i huvudstaden och därefter begravas på tomten till UDPS högkvarteret i Limete, Kinshasa! Detta kan misstänkas vara en svår fråga för president och regering att hantera! Begravning skall ske på en kyrkogård, inte på annan mark. Den uppståndelse som kan förväntas bli en realitet den 12 maj, utmanar alla, befolkning, regering, president och militär.

Demokrati, mänskliga rättigheter, respekt för och omsorg om varandra tycks vara en bristvara i dagens Kongo. Vad behövs för att dessa värden skall få en plats i Kongo idag?



torsdag 20 april 2017

Osäkerhet och frågor dominerar läget i Kongo

Samtidigt som jag försöker smälta alla intryck från vår resa i Kongo, kommer ny information om händelser av olika slag i landet.

Presidenten har sagt upp avtalet med den belgiska militären, detta bestod främst i träning av kongolesisk polis. Avtalet skrevs en tid efter att den nuvarande presidenten tillträtt på sin post. Hans far, Laurent Kabila, avslutade avtalet under sin korta tid på presidentposten. Anledning till att avtalet nu är brutet, är en reaktion på Belgiens utrikesministers uttalande efter att ny premiärminister utsetts i Kongo. ”Ni har inte något att säga om våra beslut” – det är förklaring till att avtalet nu bryts. Andra diplomatiska kontakter är avvaktande inför vad som skall hända i landet!

I Kasaï har FN grupper nu upptäckt sammantaget 40 massgravar! Mellan den 28 – 30 mars, dödades minst 40 personer i området. FN uppmanar nu landets president att göra en seriös utredning av vad detta beror på. Den tidigare dödade hövdingen i Kasaï har nu återförts till familjen och skall begravas. En ny hövding, Jacques Kabeya Ntumba, är utsedd och har idag återvänt från Kinshasa, där han bott en tid, efter studier och arbete i Belgien. Han anses vara en ”bra” person, affärsman med företag inte bara i Kongo, även i Togo och Elfenbenskusten, och har stora förväntningar på sig, att nu reda ut alla missförstånd och återställa ordning och reda i provinsen!

I Kongo Central, främst i större städer som exempelvis Matadi, har beväpnade män, klädda i polisuniform, troligen stulna, gjort upprepade inbrottsräder i privathus. Folket har vädjat till provinsens guvernör om ökade medel till lagens väktare i området!

Fredag den 14 april, mördades en läkare, gynekolog, vid sjukhuset Kasonga i Uvira, Bukavu, östra Kongo. Han var nära medarbetare till Denis Mukwege, Han hade en tid haft säkerhetsskydd, men detta hade dragits in för ca en månad sen. Under fredagen hade han arbetat tillsammans med Dr Mukwege och då uttryckt, som tidigare, sin känsla av osäkerhet. På kvällen mördades han i sitt hus, av en grupp, som tog sig in på tomten via den mur som omgärdade huset. I går, onsdag 19 april, var det protestmarscher i Uvira, kvinnor och andra skanderade: ”Säkerhet åt läkarna. Sluta med våldet mot dem. Det är för mycket nu”! Idag, torsdag 20 april, begravdes han i Uvira.

Den premiärminister som utsågs den 7 april, Tshibala, har ännu inte presenterat sin regering! Uppenbarligen är detta ett svårt uppdrag! Det är fortsatt mycket spänt mellan den radikala oppositionen, främst företrädd av UDPS, och sittande president! UDPS bedömer att valet av premiärminister inte är i överensstämmelse med Sylvesteröverenskommelsen och kan därför inte godta beslutet. Skall Kabila ännu en gång utse någon som kan medla? Efter de katolska biskoparnas insats, finns nu en annan modell för medling, Maman Sambo Sidikou, FN representant i området, skall ha erbjudit sina tjänster.

UDPS kandidat till premiärministerposten, Felix Tshisekedi, åkte från Kongo dagen innan den utlysta fredsmarschen, 10 april, och befann sig alltså utomlands den dagen. Många spekulerar kring orsaken! Dessutom är det oklart var han befann sig; i Addis Abeba, för att delta i ett afrikanskt möte, eller i ett annat land, för ett möte med Moïse Katumbi, den presidentkandidat, som UDPS förordar? Då han återkom till Kinshasa, måndag 17 april, var vägen från Ndjili till bostaden i Liméte, kantad med anhängare och andra som hyllade honom. Han står fast vid sin synpunkt, inget samarbete innan vi har diskuterat oss fram till en gemensam plan!

Osäkerheten och oron är stor i Kongo! Ledarna är mycket känsliga och kan tyckas överreagera då utländska diplomater uttalar sig om läget. Många är missnöjda med valet av premiärminister och ser inte att detta kommer att leda till någon förbättring av landets situation.

Vi har stor anledning att följa utvecklingen i Kongo den närmaste tiden!



”Les majorettes”, eller ”The Cheerleaders”


På Semendua, i Mai Ndombe provinsen i det inre av Kongo, finns två grupper ”Majorettes”, som de kallas i kyrkans program. Dels i den kyrka som ligger närmast huvudkontoret, på ”la Mission”, och dels i ”Cité”, några km bort. Det är grupper av unga flickor, från 6 – 12 års ålder, de som är äldre, får gå in som instruktörer och de yngsta får titta på och lära sig.

Ansvariga pastorer, med stöd hos José Bondukamesa, ansvarig för kyrkans administration, anser att detta är ett sätt att få barnen att komma till kyrkan. Om de unga inte får dansa i kyrkan, går de någonstans utanför kyrkan, där det är ett s.k. hedniskt program. Flickorna övar varje vecka och tillverkar själva det material de använder. När vi var där nyligen, hade de gjort vippor av kasserade pappersdokument, som de svängde till musikens rytm. Effektivt och vackert! De medverkar i alla gudstjänster och sjunger och dansar då det är en paus i det ordinarie programmet och då det tas upp kollekt.

Deras önskan är att de två grupperna skall kunna ha samma uniform! Inte så lätt att realisera, då man bor i en mycket fattig del av landet Kongo! Men till deras stora glädje, hade ungdomar i Högbergskyrkan i Ludvika, skänkt en summa pengar, som de fick ta emot vid besöket! Det blev en extra föreställning på söndag eftermiddag! Glädjen var stor! Två av de mest modiga, talade in sina tack i kameran!


onsdag 19 april 2017

Möten under vårt besök i Kongo

Att tillbringa några dagar, veckor i Kongo, ger många tillfällen till möten!
En del av dessa möten, sitter kvar i tankar och på näthinnan. Jag vill dela några av dem med er!


Anna-Maria
Kvinnan som på 80-talet bodde i samma by som jag, Mimia. Hon är glad och positiv, skulle ha kunnat studera vidare om hon haft ekonomiska möjligheter! Jag minns de lektioner hon gav mig, i lunkundu, det språk, som nkundubefolkning i området talar. Jag hittade igår anteckningarna från dessa lektioner! Utan att vara bevandrad i den grammatiska världen, kunde hon ge mig alla tempus och andra finesser i språket! Hennes mor hade diabetes och då man måste amputera ett ben, blev hon övergiven av sin man, Anna-Marias far. Han var sjukvårdare på sjukstugan, så jag kände honom. På senare år, blev han utsedd till byhövding, eftersom han ingick i den ”kungliga familjen”! Kanske detta var straffet för att han övergav sin hustru? Nu träffade jag åter Anna-Maria! Lika glad och positiv som tidigare! När jag tilltalade henne på något av den lunkundu som finns kvar, blev hon mycket glad! Jag kan inte låta bli att undra, vad hon hade kunnat bidra med för att höja Mimiaområdet, om hon fått studera vidare?!



Liza
Hon arbetade som kokerska hos missionärer på Semendua. Nu, när det inte finns någon missionär att arbeta hos, försörjer hon sig som andra kvinnor i byn! Hon går till sitt fält varje dag och deltar i kyrkans kvinnoarbete. En dag under vårt besök gick hon förbi ”vårt” hus en tidiga morgon. Som alla kvinnor balanserande en börda på huvudet. När hon såg mig, sken hon upp i ett leende. Vi växlade några ord, jag undrade hur det är med henne och hennes familj. Då log hon brett och utbrast; ”Utan Guds hjälp skulle vi inte klara oss! Tack vare hans kärlek orkar vi vidare”!












Mama Mfiri
En kvinna från det inre av Mai Ndombe, som bott i Kinshasa under många år. Hon har arbetat inom den övergripande protestantiska kyrkans kvinnoarbete och deltagit i många internationella konferenser. Hon är medlem i en av de större protestantiska kyrkorna i huvudstaden, i Mombelekvarteret. På kyrkans tomt har hon, tillsammans med andra kvinnor i församlingen, byggt och färdigställt ett ”Guest House”! Då vi besökte området för tre år sen, var väggarna uppmurade. Nu är huset klart, tak, fönster, inredning, toaletter och dusch, kök! Allt klart för att ta emot gäster! ”Nästa gång ni kommer, får ni bo här”! Mama Mfiri är längst till vänster i bilden.






José Bondukamesa
En pastor på Semendua, som har en befattning inom kyrkans administration. Men det är av andra skäl jag minns mötet med honom: han har en speciell känsla för barn och ungdomar! En okuvlig vilja att få med de yngre i kyrkans aktiviteter. Han har bidragit till att unga flickor deltar i gruppen ”Majorettes” i kyrkans program, en sorts ”Cheerleaders”. Flickorna dansar, har egenhändigt tillverkade pappersvippor, som de svänger i takt med musiken, de vickar på höfter och alla kroppsdelar de har! Helst skall de vara enhetligt klädda. Hans teori är, att om de unga inte får röra på sig i kyrkan, går de till andra platser och kommer inte till kyrkan alls! Deras övningar, en gång per vecka, leds av en äldre flicka och de ber och sjunger kristna sånger. Trots hans problemfyllda arbetssituation, kan han lyfta blicken och se barnens behov!





Lovy Mbo
En man som är mycket engagerad i att erbjuda ungdomar möjlighet att spela fotboll. Han förser olika lag på Semendua med bollar, dräkter och skor. På söndagar är det match på en öppen gräsplan på ”Missionens område”, strax utanför det hus, där vi bodde. Naturligtvis var vi tvungna att sitta på parkettplats! Så klokt, att erbjuda unga killar denna sysselsättning och möjlighet att ge utlopp för energi i en sport!









Leoparderna - Kongos fotbollslag
Under ett uppehåll i Addis Abeba, på vägen ner till Kongo, såg jag plötsligt en grupp spelare med ordet ”LEOPARDES” på jackan! Jag kunde inte låta bli att gå och hälsa på dem, på lingala! Deras förvåning var stor! ”Yo nani? Yo outi wapi? Ojali kokenda wapi?” – ”Vem är du? Var kommer du ifrån? Vart skall du?” Glädjen blev stor i gruppen. När deras kapten kom efter en stund, var jag tvungen att hälsa även på honom! Då Kongos landslag, LEOPARDERNA vann ett spel i afrikanska mästerskapen i januari i år, resulterade det i en stor glädje som gjorde att protesterna mot sittande president kom av sig! Tillsammans med de katolska biskoparna kunde dessa fotbollsspelare bidra till att stämningen i huvudstaden lättade och våldshandlingarna kom av sig – åtminstone för stunden!

Och så alla andra; vänner, kollegor, okända, som visar glädje då en grupp ”vita” kommer på besök, som bemöter oss med värme och omsorg. Ingen fara för vår säkerhet någonstans, vi var ju hos vänner!




onsdag 12 april 2017

Efter ett besök i Kongo

Equmeniakyrkans arbetsgrupp för hälso- och sjukvård i Kongoländerna har besökt våra samarbetspartners. Efter ett besök på två veckor i Kongo Kinshasa följt av en vecka i Kongo Brazzaville, försöker jag anpassa mig till den svenska vardagen och livet här. Inte lätt. Vi fick uppleva all den värme och glädje som finns i dessa länder. Vi fick också en aning av vad en splittrad opposition, vad en enväldig president och vad makt- och penninghungriga politiker medför för befolkningen! Min fråga från förr kvarstår; ”Hur orkar människorna fortsätta att arbeta, att göra sitt bästa och lite till? Hur orkar de som har möjlighet att besöka världen utanför Kongo, återvända och vara kvar och göra ett oerhört gott arbete för en lidande befolkning?”

Några dagar i Kinshasa, en dryg vecka i Mai Ndombe, med besök på följande platser: Semendua, Inongo och Mimia. En annan del av gruppen besökte Kimpese och Luozi i Kongo Central. Därefter ytterligare någon dag i Kinshasa, innan vi åkte över Kongo floden till Brazzaville. I Kongo Brazzaville tillbringade vi tiden främst i huvudstaden, halva gruppen gjorde en två dagars tur till Inkouéle, som ligger drygt 30 mil norr om Brazzaville, en resa som tog ca 5,5 timme med jeep. Den andra halvan besökt Kolo och Indo.

Under vårt besök var den en dag med ”Ville morte” i Kinshasa, då all verksamhet var nedlagd. Det var också en dag med allmän strejk. En fredsmarsch var planerad till måndag 10 april, men genomfördes inte, då tillstånd inte gavs till denna protest! Regeringen placerade ut polis och militär överallt i huvudstaden, för att ”ta hand om” eventuella fredsdemonstranter. I Lubumbashi genomfördes en sådan marsch och ett tjugotal har tagits tillfånga!

Under vårt besök kom också beskedet om att de försvunna FN tjänstemännen hittats döda. De som vi pratade med innan beskedet kom, ansåg alla det var landets högste ledare som låg bakom försvinnandet.

Vi besökte inte Kasaïprovinsen, där FN tjänstemännen dödades. Vi besökte inte heller östra Kongo, där många kvinnor, från barn till gamla, utsätts för det mest förfärliga våld. Vi besökte inte heller de ”osäkra” kvarteren i Kinshasa. Vi besökte områden där det finns vänner, där folket vet vilka vi är och där vi togs emot med stor värme och glädje. Vi tror att det besöket medförde en sorts tröst till folket, de såg att de inte är bortglömda, att vi fortfarande bryr oss om dem och deras vardag. Vårt val av platser att besöka, gör att jag inte kan säga att vi befann oss i fara! Vi var medvetna om den sköra situation som rådde och fortsatt råder, men vi befann oss inte i fara. Inga flyende regeringssoldater skulle passera Semendua då vi var där – som det hände 1997. Inga andra beväpnade grupper passerade ”vårt” område – som det var 1991 och 1997. Ingen ”allmän plundring” av vita människors bostäder var utlyst i Kinshasa, under våra dagar där – som det var 1997, (men då kom de aldrig till de hus vi bodde i)!
Kanske att tidigare erfarenheter av det slaget finns kvar inom mig och hjälper mig att hantera dagens händelser?

Den premiärminister som tillsattes i november, lämnade in sin avskedsansökan första dagarna i april. Alla väntade med intresse och spänning på att få veta vem som skulle utses efter honom! Men alla blev besvikna i fredags, då Kabila tillkännagav att Bruno Tshibala var den som skulle ta över ansvaret. Just nu pågår förhandlingar om vilka som skall få ministerposterna. Tshibala uteslöts från det starka oppositionspartiet, UDPS, tidigare, då det ansågs att han inte längre höll måttet för det partiet! Spänningen är stor mellan presidentens anhängare och den radikala oppositionen. Bedömare anser att den spänningen inte går att hantera på annat sätt än att de katolska biskoparna åter får i uppdrag att medla mellan parterna. Det ifrågasätts nu allt tydligare, om det blir något presidentval detta år!
Vad kommer att hända? Kan den radikala oppositionen avstå från att protestera? Kan landets president avstå från maktutövning och dödande av protesterande människor?

Framtiden är mycket osäker. Det ser ut som att de samtal som förts under biskoparnas ledning, endast bidrog till presidenten fått förlängd tid, att valen framskjutits och att inget, inget är förändrat!

Bloggintresserade

Bloggarkiv

Om mig

Jag har arbetat 17 år i DRK, i Mai Ndombe provinsen som missionär och läkare. Är nu bosatt i Ludvika. Jag har fortsatt kontakt med kollegor och vänner i DRK. Jag deltar i Equmeniakyrkans arbetsgrupp för hälsovård i Kongoländerna.