torsdag 17 september 2015

Världen har blivit en by

Ledaren för ECC (Eglise du Christ au Congo), den protestantiska paraplyorganisationen i Kongo, fällde får några år sen följande kommentar: ”Världen har blivit en by och vi bor alla på samma gata”! Idag är detta tydligare än någonsin. Det som händer i en liten by, där flyktingar passerar på väg mot drömmen i Europa, får vi se och läsa om i media i samma stund det händer. Det finns dock en förutsättning för att vi skall få del av det som händer ”längre bort på gatan”; att det finns journalister närvarande och nyhetsansvariga som vill publicera det inträffade.

I slutet av 90-talet bröt ett krig ut, som blev den blodigaste konflikten i världen sedan andra världskriget. Under de kommande fem åren, dog ca 5 miljoner människor och ca 2 miljoner fördrevs från sina hem. Om detta skrevs inte mycket i media. Det skrevs ca 50 gånger flera reportage om ett annat land, där det under samma tid dog 2000 människor i krig.

Landet det inte skrevs om är Kongo. Även om det formellt slöts en fred 2003, råder fortfarande stor osäkerhet i landet. Människor dör i strider, kvinnor våldtas, byar töms på befolkning p.g.a. rädsla för beväpnade rebeller eller regeringssoldater. Östra delen av landet lyfts ofta som den del, där oredan är störst, men den är stor i hela landet. Den läkare i östra Kongo, som lyckats med att visa på kvinnors utsatthet, gör ett stort arbete för att behandla våldtagna kvinnor. Men samma situation råder för kvinnor i hela landet. Nyligen träffade jag en kvinna från västra delen av landet, som hade utsatts för samma våld som kvinnorna i östra Kongo. Hon är inte ensam om dessa upplevelser. Om detta skrivs det inte heller något i media idag.

Dagens flyktingsituation i världen lyfts nu av media och vi får dagligen rapporter om vad som händer. Vi uppmanas bidra med våra gåvor, så att dessa människor får hjälp. Naturligtvis är detta viktigt. De bidrag till utvecklingsländer som Kongo, från svenska staten, riskerar nu att minskas. Medel tas från det stödet och kanaliseras till flyktingarbetet.

Svenskar med tradition av att ge regelbundet, via sina kyrkor, till länder som Kongo, är den enda garantin för att Kongo får stöd idag. Tack vare dessa gåvor, har Kongos ledare inte kunnat trycka ned befolkningen helt. Alla vet att kyrkorna i Kongo har kontakter med omvärlden, med Europa och med USA. Våra gåvor till Kongo används till hälsovård, till skola och undervisning, till alfabetiseringsarbete, till demokratiutveckling och mycket annat. Alla dessa insatser skulle inte kunna fortsätta på samma sätt som idag, om vi inte gav fortsatt stöd. Det skulle, i förlängningen, medföra att landets ledare fick fritt fram, att utöva sin makt och sitt behov av att utöva diktatorstyre. Vi skulle då få ännu färre rapporter om vad som händer i landet och befolkningen skulle lida ännu mera.

Vi som känner de, som bor på samma gata som vi; låt oss inte glömma bort dem, låt oss fortsätta att ge stöd och därigenom förhindra en ännu större katastrof än den vi hittills sett.



onsdag 16 september 2015

Det bortglömda landet

Osäkerheten fortsätter i Kongo. Skall president Kabila frivilligt medverka till att avgå och lämna plats för en ny president? Skall val av guvernörer till de nya regionerna ordnas? Skall oppositionen få möjlighet att utföra ett korrekt arbete? Skall demonstrationerna på gatorna i Kinshasa, denna vecka, ge något resultat i frågorna om de val som förväntas äga rum nästa år? Om denna veckas uteslutning av sju äldre politiker, från presidentens närmaste krets, är kännetecknande för hantering av oliktänkande, finns inte stort hopp! Att inte veta, att inte uppleva att landets ledning bidrar till svar, att snarare uppleva att det är denna ledning som bidrar till osäkerheten, bidrar naturligtvis till en ohållbar situation!

Detta land med så stora potentialer att ge befolkningen en god framtid, en positiv utveckling och ett gott liv. Så den ständigt återkommande osäkerheten, de strider som aldrig tycks ta slut, de utsatta och lidande människorna, som far illa av maktbegär och stridande trupper inom landet, sjukdomar och ohälsa som frodas, trots kompetent personal och en god strategi för att förbättra befolkningens hälsa!

Vi kan ana att denna osäkerhet och bristande förtroende för landets ledare, hämmar alla initiativ på lokalplanet. Vem orkar planera framåt, då man inte vet om det är nya oroligheter, nya maktstrider, innan planen ens färdigställts!

Men det finns personer, som vill planera, som är fyllda av entusiasm och energi för att bidra till en förändring. I kontakten med dem, anar jag att dialog, samtal och relation till omvärlden är av stor betydelse! De vill ha stöd i sin process för att förändra. En sådan dialog är en ständig balansgång. Om relationen till någon utanför landet blir för stark och ger för tydliga signaler, i motsats till den modell som landets ledare vill, finns risk för problem! Ett exempel på en sådan obalans, är det som nu hänt med den film som visar en känd läkares kamp för de våldtagna kvinnorna i landet. Filmen är uppenbarligen tydlig i sin framställning av våldsutövare och offer. Filmen förbjuds i Kongo, landets ledare tillåter inte att den visas, de har förbjudit detta. Ett annat exempel finns från det lilla sammanhang, jag stått i; på lokalplan, i en by eller i en kyrka; personer som stått i nära samarbetsrelation med oss svenskar, har ibland fått känna av avundsjuka och misstänksamhet från andra i befolkningen.

Att stå i relation till någon är uppenbarligen en svår balans! Att stå i relation till någon i Kongo, är också en balans, men samtidigt något som ger glädje och ständigt nya överraskningar! Det får inte bli känslor som styr oss, vi måste förlita oss på kunskap, förtroende och erfarenhet. Att hantera något, vad som helst, i Kongo, som är landet med det bortglömda kriget, kaoset och våldet, är en stor utmaning!



Bloggintresserade

Bloggarkiv

Om mig

Jag har arbetat 17 år i DRK, i Mai Ndombe provinsen som missionär och läkare. Är nu bosatt i Ludvika. Jag har fortsatt kontakt med kollegor och vänner i DRK. Jag deltar i Equmeniakyrkans arbetsgrupp för hälsovård i Kongoländerna.