Att förstå vad man ser

Mina första år i Kongo (eller Zaire, som landet hette då) kunde jag inte se nyanser i allt det gröna som omgav mig; regnskogen var grön och inget annat. Inte heller kunde jag se allt som doldes inne i skogen, alla små djur och insekter i de mest fantasirika mönster och färger! Senare lärde jag mig se alla de hundratals olika gröna nyanserna i skogen och även se skillnaden i växtlighet under årets olika perioder. Det finns inte vår, sommar, höst och vinter där, men det finns regntid och det finns torrtid, som har sina olika drag av växtlighet och temperaturer. Genom direkta konfrontationer mötte jag också delar av den insektsvärld, som finns inne i skogens djup! Fascinerad över färger och former och förvånad över denna detaljrikedom. Gröna kroppar och gula huvud, med röda ben, prickar, rutor och ränder utströdda över de olika kroppsdelarna, allt detta i en härlig blandning! Jag minns dem ännu.

Under ca sex år reste jag regelbundet med ett hälsovårdsteam, ut till områdets längst bort belägna sjukstugor och byar. Av teamets sex personer var två svenskar. Uppdraget var att vaccinera barn och gravida kvinnor, väga och mäta barn, undervisa mödrar i barnavård och näringslära, undersöka patienter med hosta och hudsjukdomar, ordinera och distribuera medicin till de som var i behov av behandling. Vi övernattade i byarna utmed vägen. Vi tog oss till Bisenge, 10 mil norrut från Mimia där vi bodde. 6 mil österut till Ipope och en liten bit till med cykel. Så en resa i sydvästlig riktning, först 1,5 mil till floden och därifrån nästan en hel dagsresa västerut på floden Lokoro, i en öppen båt, till byn Lokolama II och nästa dag 2,5 mil på cykel till byn Waya. För svenskar låter detta som korta avstånd, men vägarna kan inte jämföras med våra vägar och resan på 10 mil delades upp i två etapper och vi kom fram den andra resdagen. Samtalen i jeepen och vid fikastunderna under en bambugrupp var oerhört intressanta och lärorika!

Så blev vägarna så dåliga att det inte gick att ta sig fram med den fyrhjulsdrivna jeepen. Vad skulle vi göra? Avstå från dessa, för kroppen, påfrestande resor? Det skulle få en mycket negativ effekt på befolkningens hälsa. Efter en tid blev lösningen följande; vi åkte på ett öppet släp efter en traktor, med all packning i plåtlådor! Resan tog ännu längre tid! Var detta möjligt? Ja, jag minns resorna. Ingen bra lösning, säger de flesta, var det verkligen nödvändigt? Ja visst kan man diskutera hur nödvändigt detta var. Men bortsett från det medicinska värdet, var det nu min konfrontation med regnskogen och dess kryp började! Skogen var tät och vi blev helt genomdränkta av vattnet från de nerhängande grenarna. När den första irritationen över vattnet lagt sig, upptäckte jag och alla andra de fantastiska krypen!

Vad har nu detta med dagens Kongo att göra?

Jag tänker så här; när jag kom ut ny och utan erfarenheter, förstod jag inte så mycket av vad jag mötte, trots mina förberedelser i Sverige och Belgien. Mina brev och rapporter till Sverige måste ha varit missvisande. Först när jag konfronterades med den hårda verkligheten, fick jag en viss insikt i tillvaron. Samma villkor gäller för dagens besökare, experter utan erfarenhet och kunskap, som efter ett kort besök i Kongo, tror sig veta hur det är! Men egentligen vet de inte så mycket! Måste då alla lära sig den hårda vägen, måste man åka på traktor släp i regnskogen för att förstå något av Kongo? Nej,det tror jag inte. Jag tror att det finns personer med kompetens och kunskap inom olika områden och de personerna kan ge en god bild av det de möter.

Ödmjukhet parad med kunskap är en god blandning, som vi svenskar har stort behov av. När vi besöker Kongo och umgås med kongoleser, som i alla sammanhang av livet och i olika världsdelar. Med en sådan kompetens skulle vi kunna inse att det inte är vi som vet bäst och kan ha lösningen på andras problem.