tisdag 9 juni 2020

Om konsten att leva i landet med stora kontraster

För den som lever i ett av världens fattigaste länder, ett land som har ryktet att vara korrumperat och att ingen i befolkningen är att lita på, ett land som nu sveps med i en Ebola epidemi, i Covid-19 pandemin och många andra epidemier, som hotar befolkningen, samtidigt som WHO beskriver landet som ett land med en komplex och långvarig humanitär katastrof, måste livet kännas tungt!

Att uppleva den ena epidemin efter den andra, att se hur material för att bekämpa smitta saknas, att inte ha mediciner och material för att tillgodose adekvat sjukvård, att uppleva att vacciner, som kunde hindra smitta av olika slag, inte längre är tillgängliga! Hur hanterar en människa detta??

Hur det än är, är inget land så ”ruttet”, att det inte finns goda och ärliga människor, som gör allt för att hjälpa sina landsmän. Hur det än är, är ingen kris så allvarlig att den får överskugga alla försök att göra en god insats! Det finns hopp! Det finns möjligheter att öppna vägar för att hjälpa de mest utsatta, de svagaste och de fattigaste!

Naturligtvis tänker jag på och skriver om Demokratiska Republiken Kongo! Detta land som för oss från den ena ytterligheten till den andra! Från våld och förtryck till miljöer av omsorg och kärlek, riktad till medmänniskorna. Från en glädje som smittar, så den känns ända innanför skinnet, till det förakt för en lidande medmänniska som stänger dörren för henne. Från djupaste misär till rika palats. Från glädje och skratt till tårar.

WHO skriver den ena larmrapporten efter den andra och ger stora stöd till insatser mot de olika epidemierna. EU ger vissa bidrag till en god utveckling och nyss gjorde representanter ett besök i landet, för att ge stöd till Covid-19 bekämpningen. Kyrkan, både den katolska och den protestantiska, efterlyser barmhärtighet hos landets ledare. Och ändå – det tycks inte räcka!

Vi kan bidra till bättre hälsovård, bättre undervisning och förbättrade infrastrukturer. Men vi kan inte påverka landets ledare. Vi kan inte förstå det fula maktspel som pågår inom regering, riksdag och presidentpalats! Vi kan ana. Vi kan ibland få information, som chockar, som får oss att nästan tappa fotfästet och vilja ge upp! Men – vi får inte ge upp! Vårt ansvar är stort! Det vi kan göra, utöver att ge ekonomiska bidrag är att vi kan stötta enskilda, visa på ärliga lösningar, visa att vi har förtroende för en eller flera personer. Det kräver både vishet och mod. Men vi har inte fått möjligheterna till kontakter och information från andra länder, bara för att ”förfasa oss” eller ”roa oss”. Vi har den möjligheten och vi har att använda den på ett sätt som gagnar de människor som lider, som saknar livets nödtorft.

Den 8 juni rapporterades att man diagnostiserat 4259 fall av Covid-19 i Kongo, dessa fall finns i 11 provinser; 3864 fall i Kinshasa och övriga i de östra, sydöstra, nordöstra och i västra provinserna. Samma dag rapporteras att sedan 1 januari i år har ca 61 000 fall av mässling konstaterats i landet. Det har, sedan den 18 maj, diagnostiserats 12 fall av Ebola i Mbandaka, strax norr om Mai Ndombe. Det finns fall av polio och kolera i flera områden av landet. Många av dessa infektionssjukdomar går att förebygga med vaccination. Men vaccinet måste transporteras till de platser där människorna finns. Information om hur man skyddar sig mot smitta måste ges till de utsatta, till de som kan smittas!

Vi kan göra så mycket mera än vad vi hittills gjort!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggintresserade

Bloggarkiv

Om mig

Jag har arbetat 17 år i DRK, i Mai Ndombe provinsen som missionär och läkare. Är nu bosatt i Ludvika. Jag har fortsatt kontakt med kollegor och vänner i DRK. Jag deltar i Equmeniakyrkans arbetsgrupp för hälsovård i Kongoländerna.