Dagar på Semendua

Kontakt med omvärlden











Vi tog oss från huvudstaden, Kinshasa, till Semendua med ett MAF plan, en liten Cessna 182 med plats för tre passagerare. Genom luften ca 1,5 timme och så landade vi på Semendua flygfält. Semendua ser ut som en by, men är deklarerad vara stad. Det finns ett område som anknyter till kyrkan och missionen, ”Semendua Mission”, och ett annat område, längre bort, som kallas ”Semendua Cité”. Det finns en marknadsplats, några små boutiquer som säljer tyger, kläder, tvål, batterier och andra små produkter. Det finns också ett antal privata ”apotek”, som säljer de produkter som människor behöver vid exempelvis malaria, inälvsmask och olika infektioner, till höga priser. Det finns ingen elförsörjning och naturligtvis inget vatten och avlopp. På ”Semendua Mission” har kyrkan sitt huvudkontor och det finns också ett litet sjukhus och ett Hälsocenter. Själv har jag bott kortare tider på Semendua och jag har många vänner där.

Våra dagar på Semendua innehöll ett blandat program; jag sorterade efterlämnade gamla böcker, rensade i förråd med tillhörigheter som missionärer efterlämnat och så träffade jag många vänner, som vill prata. Alla undrade hur det var med alla som tidigare arbetat där. Vi cyklade till ”Semendua Cité” en dag och fick möta kvinnor som arbetar med ett alfabetiseringsprojekt, vi fick träffa lärare och pastorn i församlingen, som finns där.

En dag åkte vi jeep, 13 km från Semendua; det var en ”lång” resa, på vägar som påminde om de vägar som finns inne i regnskogen, med tät vegetation och djupa, vattenfyllda gropar i vägen. Vägen gick förbi det som en gång i tiden var en kaffeplantage, Botchuni, men som nu är övergiven och husen står överväxta av olika träd och buskar. Väl framme på savannen och på en plats med en liten höjning av marknivån, var vi på den plats där man med mobiltelefon kan nå omvärlden!

En ung kvinna kommer brådskande och vill hälsa; ”Jag är Tores banfricka”. Efter en stund förstod jag att hon hade arbetat som barnflicka hos familjen Olsson på Semendua! En annan kvinna stannade oss och uttryckte sin glädje; ”Agneta, ojungi”, vilket betyder ”Agneta har Du kommit tillbaka”? ”Jag kommer ikväll så kan vi prata”! Hon kom också på kvällen och pratade gamla minnen och skrattade mycket, som hon alltid gjort! Ett cykelekipage kom och passagerarna vilade i skuggan; det var en man som transporterade sin sjuka hustru hem till byn, eftersom ”läkarna inte kunde göra något” (det är vanligt att man gör så, då ingen behandling längre finns att tillgå). De hade också med sig sin 3-åriga dotter, Priscilla, som aldrig tidigare sett ”mundele” (=en vit person). Med stor tveksamhet kom hon lite närmare mig, då jag pratade med henne och till slut vågade hon räcka mig handen!

På vägen hem fick vi göra en paus, eftersom en gräsbrand spred sig snabbt i vegetationen och vi fick nästan ta oss genom elden denna dag. Under vår vistelse fick vi ta oss genom de fyra elementen och överlevde allt!

Värdet av möte och dialog blev tydligt under dagarna på Semendua! Alla, från äldre som kände oss, till barnen som var lite rädda, alla ville hälsa och prata. Många frågor avhandlades och vi lämnade Semendua något bättre informerade om hur befolkningen har det, i denna by, ca 60 mil landvägen från Kinshasa, i nordostlig riktning.

Rädslan är övervunnen

Åter i Sverige – från en annan planet!

Nu är vi hemma igen, men inte helt! Det känns som att vi besökt en annan planet och då är det inte lätt att anpassa sig till den ordnade tillvaro som erbjuds i Sverige!

I går kväll, då vi hade klarat av alla procedurer med incheckning och kontroller av olika slag och satt i den stora bullriga väntsalen på flygplatsen Ndjili, försökte jag sammanfatta mina tankar och känslor efter detta besök.

Vi har haft intensiva, men intressanta dagar. Samtal med vänner och kollegor har gett oss en bättre bild av den aktuella situationen i Kongo. Men ändå – kan vi någonsin förstå vilka villkor människorna lever under? Det är många frågor som är obesvarade!

Huvudstaden är helt förnyad i den centrala stadskärnan, till den grad att jag knappt kände igen mig! ”Avenue 30 juin”, den stora huvudgatan, har nu blivit fyrfilig i båda riktningarna, det finns många nya hus och det byggs nya affärshus och bostadshus. I de fattiga kvarteren i periferin, är allt oförändrat; gatorna, plåtskjulen som folk bor i, avloppsvatten direkt ut – kort sagt, det var sig likt och jag kände igen mig!

Fattigdomen går allt djupare och stora delar av befolkningen kämpar för att överleva. Många ger uttryck för oro inför framtiden och menar att landet är hotat på många olika sätt. En del av de faror vi fått höra om, är verkligen oroande, och inte bara för landets invånare, men för oss alla! Och så mitt i allt detta svåra: glädje och omsorg! Det positiva vi mötte gör att vi gärna vill återvända! Men nu skall vi först försöka landa här och anpassa oss till livet här!

Nu återstår tre dagar av vårt besök i Kongo. Vi har besökt Semendua och Mimia i inlandet, i Mai Ndombe, under en vecka och så har vi en vecka i Kinshasa. Glädjen i att åter ses har varit tydlig! Människornas kamp för att överleva är lika tydlig! Vi har svårt att förstå hur de orkar! Själva har vi tagit oss fram genom de fyra elementen, men det återkommer jag till! Betydelsen av dialog och möte är oändligt stor och vi är tacksamma över att ännu en gång ha fått besöka Kongo!

Två telefonsamtal

En kväll med två samtal med vänner i Kinshasa. Det går inte att släppa tankarna kring vad jag fick höra. Trots den Internationella Kvinnodagen med alla uppmaningar till aktiviteter och trots deltagande i ett sammanträde med ”Referensgrupp Afrika”, går mina tankar till samtalen.

Det första samtalet var med en god vän, som är pastor i Kinshasa. Hans bekymmer var att få utrustning för nattvarden till sin stora kyrka. Men det var det andra han pratade om, lite i förbifarten, som stannade kvar hos mig. Han berättade om kollegan som har diabetes, liksom han själv, och som nu var inlagd på sjukhus i huvudstaden för en infektion som inte ville ge sig. Samtidigt hade hans blodsocker rusat i höjden. Uttryck för oro kring denna sjukdom, som drabbar allt fler i Kongo och de komplikationer som följer.

Det andra samtalet var med kollegan, baserad i Kinshasa. Vi har kontakt regelbundet, mest via internet men någon gång emellanåt via telefon, vilket ger en bättre bild av läget. Han visste att en stor NGO i Europa, som under många år gett stöd till bekämpning av lepra och tuberkulos, nu kommer att dra ned sitt bistånd med 50 % p.g.a. minskade tillgångar! Det innebär att det blir svårare att diagnostisera och behandla dessa patienter och att dessa två sjukdomar kommer att spridas igen. Kollegans kommentar: ”De har ju hjälpt oss ända sedan självständigheten, nu är det dags för vår regering att ta sitt ansvar”. Men om regeringen inte gör det? Vad händer då?

God hälsovård är viktigt för oss alla. I Kongo är det inte en självklarhet att ha tillgång till någon hälsovård över huvud taget! Vi i Sverige och andra länder har bidragit, stöttat och hjälpt till på olika sätt, för att det skall finnas hälsovård tillgänglig för Kongos befolkning. Skulle vi nu kunna säga att vi gjort vårt, därför att vi bidragit under så många år? Nej, jag tror inte att vi kan säga så, vi kan inte dra oss undan den sjuke och den fattige, som möter oss i rapporter från Kongo.

Det är inte de stora aktiviteterna som ger bäst resultat. Ett korrekt arbete utfört av kompetent hälsovårdspersonal, som har mediciner och material till sitt förfogande, det är vad som behövs i Kongo idag och det är vad som ger bäst resultat. Hur skulle vi kunna avstå från att bidra med det vi kan?

Dödstriangeln i Kongo

Det försummade området mellan Manono, Pweto och Mitwaba i Katanga, norr om Lubumbashi i Katanga provinsen, utgör en ”dödens triangel”. FN planerar nu att utöka sin militära styrka i området och förstärka den grupp på 450 soldater som tjänstgör där. Med ökat antal soldater anges att FN kan eskortera de konvojer, som distribuerar humanitär hjälp i området.

Starka krafter arbetar för att separera Katanga från övriga Kongo. Katanga är ett mineralrikt område, där bryts bl.a. koppar och koltan, som bidrar till landets inkomster. Det är rebellgruppen Kata Katanga (=separera Katanga), som ständigt går till angrepp, anfaller byar, bränner hus och kommer i strid med regeringstrupper.

Speciellt sedan 2013 har rebellaktiviteter pågått i denna ”Dödens triangel”. Rebellerna är beväpnade med automatvapen, men även med pil och båge! Deras ledare, Gedeon, flydde från fängelset 2011. Han hade då dömts till döden efter att ha terroriserat civila i samma område 2009. Kata Katanga utnyttjar även barn som soldater. Många traditionella byledare har flytt eller dödats, spänningen i området har också lett till dödliga strider mellan bantu och pygmegrupper i området.

I mars 2013 tågade en grupp Kata Katanga rebeller, obehindrat, in i Lubumbashi. Efter att de ersatte Kongos flagga med Katanga statens flagga, besköt säkerhetstjänsten demonstranterna.
Katanga staten utropades efter landets självständighet 1960. I december 2013 uppstod oroligheter i Lubumbashi då anhängare till profeten Mukungubila orsakade oreda på flera platser i landet.

Den förre nationelle polischefen John Numbi, som stått Kabila nära, ersattes i december 2013. Han var då anklagad för att förse Kata Katanga med vapen och att låta dem använda hans gård utanför Lubumbashi som bas för sina aktiviteter. Numbi har förnekat alla relationer med Kata Katanga och Mukungubila.

Då ytterligare FN insatser förväntas i området, har Martin Kobler deklarerat att FN inte kan göra allt! Han betonar regeringens ansvar. ”Vi kan inte lösa problemen, men vi kan ge stöd till regeringen, så att problemen blir lösta”!

Katangas guvernör Moise Katumbe anser följande: ”Det fokuseras alltför mycket på östra Kongo och Katanga glöms". Och ett sådant påstående är det lätt att hålla med om!
Martin Kobler bedömer att FN måste öka sin insats och sin militära närvaro i Katanga, för att förhindra ytterligare våldshandlingar och ge hopp till folket .

Att förmedla hopp till folket i Dödens triangel! Och till hela Kongos folk! Hur är det möjligt?

Barns utsatthet i Katanga provinsen

Sedan oktober 2012, har 2000 barn mellan 7 och 17 års ålder, rekryterats som barnsoldater i provinsen Katanga! Denna rapport kommer från Unicef, som har arbete för att befria barn från rebellgrupper och beskriver svårigheterna att få barnen fria.

FN representanten Martin Kobler har bekräftat att han nyligen, under sitt första officiella besök i Katanga, sett en grupp barnsoldater som befriats från rebeller. I ett Unicef läger i Manono, fann han en grupp f.d. barnsoldater, som hade tvingats tjänstgöra i rebellgruppen Maï Maï Kata Katanga.

Unicef konstaterade i oktober 2012, att det fanns 43000 barn under 16 års ålder, som utnyttjades inom gruvdriften i Katanga.

Det är inte otroligt att det är många gånger flera barn som utnyttjas på detta sätt.

Fortsatt stöd från FN

Torsdag 30 januari beslutade FN:s Säkerhetsråd att ge förnyat uppdrag till den grupp av oberoende experter, som följer utvecklingen i Kongo. Denna grupp presenterade sin årliga rapport tidigare i veckan. Återigen anges i deras rapport att Rwanda och Uganda fortsatt samarbetar med f.d. rebelledare för M23. De ger en tillförlitlig rapport om att M23 ledarna rör sig fritt i Uganda, att M23 fortsätter att rekrytera rebeller från Rwanda och att M23 åter är aktiva i Ituri (norr om Nord Kivu i östra Kongo). Samtidigt fördömer Säkerhetsrådet allt stöd till beväpnade grupper, aktiva i östra Kongo, oberoende av vem som ger detta stöd!

Human Rights Watch skriver i ett brev till Kongos president Kabila, den 29 januari om behovet av att Kongos regering försäkrar sig om att både Rwanda och Uganda ställer de M23 ledare som finns i båda dessa länder, inför rätta. HRW beklagar att flera M23 ledare ”promenerar fritt i både Uganda och Rwanda, trots att båda länderna signerat Addis Abeba överenskommelsen!

Det speciella sändebudet för FN:s generalsekreterare, Martin Kobler, försäkrade i ett tal den 29 januari att Monuscos militära prioritering för 2014, är att bekämpa rebellerna både från Rwanda, FDLR, och från Uganda, ADF.

I dag anlände FN soldater till Kamango i Nord Kivu för att assistera och ge stöd till regeringssoldaterna, som i det området bekämpar Uganda rebellerna ADF. De togs emot av befolkningen, som jublade, då de klev ut ur FN planet.

Löften om fortsatt stöd, rapporter, uppmaningar och nyanlända FN soldater i kamp mot rebeller. Skulle detta vara tillräckligt för att ge människorna hopp?