Två telefonsamtal

En kväll med två samtal med vänner i Kinshasa. Det går inte att släppa tankarna kring vad jag fick höra. Trots den Internationella Kvinnodagen med alla uppmaningar till aktiviteter och trots deltagande i ett sammanträde med ”Referensgrupp Afrika”, går mina tankar till samtalen.

Det första samtalet var med en god vän, som är pastor i Kinshasa. Hans bekymmer var att få utrustning för nattvarden till sin stora kyrka. Men det var det andra han pratade om, lite i förbifarten, som stannade kvar hos mig. Han berättade om kollegan som har diabetes, liksom han själv, och som nu var inlagd på sjukhus i huvudstaden för en infektion som inte ville ge sig. Samtidigt hade hans blodsocker rusat i höjden. Uttryck för oro kring denna sjukdom, som drabbar allt fler i Kongo och de komplikationer som följer.

Det andra samtalet var med kollegan, baserad i Kinshasa. Vi har kontakt regelbundet, mest via internet men någon gång emellanåt via telefon, vilket ger en bättre bild av läget. Han visste att en stor NGO i Europa, som under många år gett stöd till bekämpning av lepra och tuberkulos, nu kommer att dra ned sitt bistånd med 50 % p.g.a. minskade tillgångar! Det innebär att det blir svårare att diagnostisera och behandla dessa patienter och att dessa två sjukdomar kommer att spridas igen. Kollegans kommentar: ”De har ju hjälpt oss ända sedan självständigheten, nu är det dags för vår regering att ta sitt ansvar”. Men om regeringen inte gör det? Vad händer då?

God hälsovård är viktigt för oss alla. I Kongo är det inte en självklarhet att ha tillgång till någon hälsovård över huvud taget! Vi i Sverige och andra länder har bidragit, stöttat och hjälpt till på olika sätt, för att det skall finnas hälsovård tillgänglig för Kongos befolkning. Skulle vi nu kunna säga att vi gjort vårt, därför att vi bidragit under så många år? Nej, jag tror inte att vi kan säga så, vi kan inte dra oss undan den sjuke och den fattige, som möter oss i rapporter från Kongo.

Det är inte de stora aktiviteterna som ger bäst resultat. Ett korrekt arbete utfört av kompetent hälsovårdspersonal, som har mediciner och material till sitt förfogande, det är vad som behövs i Kongo idag och det är vad som ger bäst resultat. Hur skulle vi kunna avstå från att bidra med det vi kan?