Dagar på Semendua

Kontakt med omvärlden











Vi tog oss från huvudstaden, Kinshasa, till Semendua med ett MAF plan, en liten Cessna 182 med plats för tre passagerare. Genom luften ca 1,5 timme och så landade vi på Semendua flygfält. Semendua ser ut som en by, men är deklarerad vara stad. Det finns ett område som anknyter till kyrkan och missionen, ”Semendua Mission”, och ett annat område, längre bort, som kallas ”Semendua Cité”. Det finns en marknadsplats, några små boutiquer som säljer tyger, kläder, tvål, batterier och andra små produkter. Det finns också ett antal privata ”apotek”, som säljer de produkter som människor behöver vid exempelvis malaria, inälvsmask och olika infektioner, till höga priser. Det finns ingen elförsörjning och naturligtvis inget vatten och avlopp. På ”Semendua Mission” har kyrkan sitt huvudkontor och det finns också ett litet sjukhus och ett Hälsocenter. Själv har jag bott kortare tider på Semendua och jag har många vänner där.

Våra dagar på Semendua innehöll ett blandat program; jag sorterade efterlämnade gamla böcker, rensade i förråd med tillhörigheter som missionärer efterlämnat och så träffade jag många vänner, som vill prata. Alla undrade hur det var med alla som tidigare arbetat där. Vi cyklade till ”Semendua Cité” en dag och fick möta kvinnor som arbetar med ett alfabetiseringsprojekt, vi fick träffa lärare och pastorn i församlingen, som finns där.

En dag åkte vi jeep, 13 km från Semendua; det var en ”lång” resa, på vägar som påminde om de vägar som finns inne i regnskogen, med tät vegetation och djupa, vattenfyllda gropar i vägen. Vägen gick förbi det som en gång i tiden var en kaffeplantage, Botchuni, men som nu är övergiven och husen står överväxta av olika träd och buskar. Väl framme på savannen och på en plats med en liten höjning av marknivån, var vi på den plats där man med mobiltelefon kan nå omvärlden!

En ung kvinna kommer brådskande och vill hälsa; ”Jag är Tores banfricka”. Efter en stund förstod jag att hon hade arbetat som barnflicka hos familjen Olsson på Semendua! En annan kvinna stannade oss och uttryckte sin glädje; ”Agneta, ojungi”, vilket betyder ”Agneta har Du kommit tillbaka”? ”Jag kommer ikväll så kan vi prata”! Hon kom också på kvällen och pratade gamla minnen och skrattade mycket, som hon alltid gjort! Ett cykelekipage kom och passagerarna vilade i skuggan; det var en man som transporterade sin sjuka hustru hem till byn, eftersom ”läkarna inte kunde göra något” (det är vanligt att man gör så, då ingen behandling längre finns att tillgå). De hade också med sig sin 3-åriga dotter, Priscilla, som aldrig tidigare sett ”mundele” (=en vit person). Med stor tveksamhet kom hon lite närmare mig, då jag pratade med henne och till slut vågade hon räcka mig handen!

På vägen hem fick vi göra en paus, eftersom en gräsbrand spred sig snabbt i vegetationen och vi fick nästan ta oss genom elden denna dag. Under vår vistelse fick vi ta oss genom de fyra elementen och överlevde allt!

Värdet av möte och dialog blev tydligt under dagarna på Semendua! Alla, från äldre som kände oss, till barnen som var lite rädda, alla ville hälsa och prata. Många frågor avhandlades och vi lämnade Semendua något bättre informerade om hur befolkningen har det, i denna by, ca 60 mil landvägen från Kinshasa, i nordostlig riktning.

Rädslan är övervunnen