Den 3 december återvände regeringssoldater till Goma, efter att M23 2 dagar tidigare retirerat till en position 20 km från stadsgränsen. M23 hade då ockuperat Goma under 11 dagar. Reaktionerna blev kraftiga och slutligen följde M23 de uppmaningar som mött dem från många håll.
M23 varnar för att de kommer att återta Goma inom 48 timmar, om regeringen inte möter deras krav, bl.a. att politiska fångar skall släppas.
På torsdag, 6 december, planeras att flygplatsen i Goma skall återuppta trafik, vilket är nödvändigt för att hjälporganisationer skall kunna förse befolkningen med hjälp.
Det tycks finnas dokument som styrker att både Rwanda och Uganda hjälpt M23 under ockupationen, med soldater, uniformer och vapen.
Situationen är mycket instabil och vi kan vänta en osäker fortsättning på kapitlet.
tisdag 4 december 2012
onsdag 21 november 2012
Ett nytt kapitel, som bekräftar maktlösheten hos regering och FN
Så har Goma, den 20 november, och staden Sake, den 21 november, 27 km västerut, fallit för M23, eller ”Congolese Revolution Army” som rebellgruppen också heter. Nu anges riktningen; mot Kinshasa! Men även Bukavu, drygt 200 km söderut skall intas och andra orter i området.
M23 har sitt namn efter det fredsfördrag som slöts den 23 mars 2009 och som gruppen anklagar landets regering för att ha brutit. M23 består främst av tutsi soldater, uppskattningsvis mellan 1200 till 6000 soldater totalt. Det är tydligt att Rwanda ger stöd till gruppen, fast detta förnekas officiellt. Presidenterna Kabila (Kongo), Museveni (Uganda) och Kagame (Rwanda) har idag samtalat och författat ett upprop till M23; ”Upphör omedelbart med striderna och retirera från Goma”! Det är tveksamt om någon tror att detta är allvarligt menat.
Sedan 1996 har folket i östra Kongo levt i osäkerhet, under hot, våld och misär, nu tar allt detta ny fart. För det är väl ingen som tror att M23 värnar om befolkning och fattiga?
Katolska biskopar anger idag att detta är strategin för att kunna plundra Kongo på alla naturtillgångar i de östra delarna.
Studenterna i Kinshasa har idag protesterat och det gavs inga föreläsningar på universitetet.
Hur långt blir detta kapitel?
M23 har sitt namn efter det fredsfördrag som slöts den 23 mars 2009 och som gruppen anklagar landets regering för att ha brutit. M23 består främst av tutsi soldater, uppskattningsvis mellan 1200 till 6000 soldater totalt. Det är tydligt att Rwanda ger stöd till gruppen, fast detta förnekas officiellt. Presidenterna Kabila (Kongo), Museveni (Uganda) och Kagame (Rwanda) har idag samtalat och författat ett upprop till M23; ”Upphör omedelbart med striderna och retirera från Goma”! Det är tveksamt om någon tror att detta är allvarligt menat.
Sedan 1996 har folket i östra Kongo levt i osäkerhet, under hot, våld och misär, nu tar allt detta ny fart. För det är väl ingen som tror att M23 värnar om befolkning och fattiga?
Katolska biskopar anger idag att detta är strategin för att kunna plundra Kongo på alla naturtillgångar i de östra delarna.
Studenterna i Kinshasa har idag protesterat och det gavs inga föreläsningar på universitetet.
Hur långt blir detta kapitel?
fredag 2 november 2012
Kärlek och politisk vilja
Den kollega, som utsattes för mordförsök i sitt hem i Bukavu för en dryg vecka sedan, har intervjuats av journalister (utländsk media) och även deltagit i en Presskonferens i Sverige. Presskonferensen var anordnad av PMU, men för övrigt har inte svensk media lyft denna fråga!
På ett ödmjukt sätt pratar han om sina arbetsuppgifter; att ta hand om och återställa de kvinnor som utsatts för systematiska våldtäkter, framför familj, man och barn. Det rör sig om flera tusentals kvinnor under de senaste 16 åren. Han säger att nu kan han bättre förstå deras situation och deras reaktioner!
Så fortsätter han och reflekterar; vi har bara åtgärdat konsekvenserna, inte kommit åt orsaken, roten till det onda. Nu skulle vi vilja bidra till att ta fram en lösning, på den nivå, som gör att det blir en bestående lösning. ”Det är inte tillräckligt att tillgodose min egen säkerhet, det gäller alla dessa kvinnors säkerhet”!
Han fick några frågor under Presskonferensen; ”Varför har det sexuella våldet blivit ett sådant kraftigt vapen i krig”? Han ger en förklaring, ja nästan en föreläsning i ämnet; ”Det sexuella våldet gör att byar töms, befolkningen minskar och samhällets sociala strukturer angrips och förstörs, det finns ett ökande antal barn som inte har anknytning till någon vuxen och känner sig separerade från livet. Detta gynnar dem som vill komma åt de naturtillgångar som finns i området”. Detta våld gör att kvinnor inte vill återvända till sina hembyar, de skäms för vad de varit med om, männen som tvingats se hur soldater våldtagit deras fruar, är nu apatiska. Detta förklarar de tomma byarna”.
”Vad kan vi i Sverige göra för att bidra till en förändring”? Hans svar stämmer delvis med mina tankar; ”Påverka era valda till regering och riksdag, uppmana dem att sätta press på Kongos regering. Genom Sverige och EU skulle mycket kunna göras”.
”Det finns endast ett sätt att bemöta hatet; genom kärlek, utan kärlek kan rättvisan aldrig fungera. Vi måste alla förstå att vi tillhör samma grupp människor, vi kan inte prata om andra enbart som nummer. Utan denna känsla av samhörighet är freden långt borta”.
”För att få fred i vårt land offrades rättvisan, men idag har vi varken fred eller rättvisa”.
”Att skapa fred i detta område kräver endast – politisk vilja”!
Så – vad gör vi nu? Det är tydligt att det inte är denna enskilda persons säkerhet som är det viktigaste och det som kan förändra situationen i Kongo och grannländerna! Politisk vilja! Kanske inte bara där, utan även i Sverige? Skulle Sveriges bistånd kunna ges på ett sätt som bryter denna situation? Skulle vi på ett indirekt sätt kunna bidra till åtgärder som gör att det skapas fred i området? Det är den politiska viljan det handlar om!
På ett ödmjukt sätt pratar han om sina arbetsuppgifter; att ta hand om och återställa de kvinnor som utsatts för systematiska våldtäkter, framför familj, man och barn. Det rör sig om flera tusentals kvinnor under de senaste 16 åren. Han säger att nu kan han bättre förstå deras situation och deras reaktioner!
Så fortsätter han och reflekterar; vi har bara åtgärdat konsekvenserna, inte kommit åt orsaken, roten till det onda. Nu skulle vi vilja bidra till att ta fram en lösning, på den nivå, som gör att det blir en bestående lösning. ”Det är inte tillräckligt att tillgodose min egen säkerhet, det gäller alla dessa kvinnors säkerhet”!
Han fick några frågor under Presskonferensen; ”Varför har det sexuella våldet blivit ett sådant kraftigt vapen i krig”? Han ger en förklaring, ja nästan en föreläsning i ämnet; ”Det sexuella våldet gör att byar töms, befolkningen minskar och samhällets sociala strukturer angrips och förstörs, det finns ett ökande antal barn som inte har anknytning till någon vuxen och känner sig separerade från livet. Detta gynnar dem som vill komma åt de naturtillgångar som finns i området”. Detta våld gör att kvinnor inte vill återvända till sina hembyar, de skäms för vad de varit med om, männen som tvingats se hur soldater våldtagit deras fruar, är nu apatiska. Detta förklarar de tomma byarna”.
”Vad kan vi i Sverige göra för att bidra till en förändring”? Hans svar stämmer delvis med mina tankar; ”Påverka era valda till regering och riksdag, uppmana dem att sätta press på Kongos regering. Genom Sverige och EU skulle mycket kunna göras”.
”Det finns endast ett sätt att bemöta hatet; genom kärlek, utan kärlek kan rättvisan aldrig fungera. Vi måste alla förstå att vi tillhör samma grupp människor, vi kan inte prata om andra enbart som nummer. Utan denna känsla av samhörighet är freden långt borta”.
”För att få fred i vårt land offrades rättvisan, men idag har vi varken fred eller rättvisa”.
”Att skapa fred i detta område kräver endast – politisk vilja”!
Så – vad gör vi nu? Det är tydligt att det inte är denna enskilda persons säkerhet som är det viktigaste och det som kan förändra situationen i Kongo och grannländerna! Politisk vilja! Kanske inte bara där, utan även i Sverige? Skulle Sveriges bistånd kunna ges på ett sätt som bryter denna situation? Skulle vi på ett indirekt sätt kunna bidra till åtgärder som gör att det skapas fred i området? Det är den politiska viljan det handlar om!
tisdag 30 oktober 2012
Balans och bistånd i krisens Kongo
Situationen i östra Kongo har den senaste tiden visat sig vara mycket kritisk.
Efter att både protestantiska och katolska präster kidnappats, utan kännedom om vem som ligger bakom de våldsdåden, har nu ytterligare en allvarlig händelse inträffat.
En känd person, som arbetar för att minska lidandet hos de kvinnor som utsatts för sexuellt våld, har valt att lämna sin bostad och sitt arbete. Torsdag 25 oktober trängde sig 4 civilklädda och beväpnade personer in i hans bostad och inväntade hans hemkomst. I det tumult som uppstod dödades en vakt, men den person som var måltavla, räddade sig och kunde undvika att träffas vid skottlossningen. Det är idag okänt vem som ligger bakom detta angrepp. Det är också okänt var den utsatta familjen befinner sig idag.
Dessa händelser lyfter den laglöshet och den oförmåga att leda landet, som råder. Vad skall göras? Skulle Sveriges regering kunna bidra på något sätt? Det finns förutsättningar och möjligheter, men detta kräver mycket vishet och kompetens! Det räcker inte att skrika på hjälp för den individ som senast utsattes för våld, åtgärder måste planeras på en helt annan nivå!
Ett mineralrikt område, en armé utan disciplin, en total brist på respekt för lagar och regler, många utländska intressenter, ett stort antal interna flyktingar, sjukdomar och brist på mat, vatten och bostäder – så kan området beskrivas.
Att Sverige fortsätter att ge bistånd till detta område, utan att kunna följa upp och utvärdera hjälpen är minst sagt naivt! Frågan är vad som skall få våra valda män och kvinnor att tänka till och ta sin del av ansvaret!
Hela landet befinner sig i en situation då det gäller att hålla balansen! Om den nyaste rebellgruppen, skulle förverkliga de hot som uttalats, kan historien upprepas; det var i slutet av 1996, som en rebell i östra Kongo hotade att tåga mot och inta huvudstaden Kinshasa! Ingen trodde att detta skulle vara möjligt, men i maj månad 1997 var det ett faktum, den sittande presidenten fördrevs och rebellen blev president! Vad har hänt sedan dess? Har landets ledning fått ökad kompetens att styra och leda? Har biståndsgivare tagit hänsyn till historien när pengar beviljas?
Har den kritiker rätt som pratar om ineffektivt bistånd och misslyckade reformer, som tycker att det som pågår är en maskerad?
Vi har alla anledning att tänka över vårt agerande och våra val!
Efter att både protestantiska och katolska präster kidnappats, utan kännedom om vem som ligger bakom de våldsdåden, har nu ytterligare en allvarlig händelse inträffat.
En känd person, som arbetar för att minska lidandet hos de kvinnor som utsatts för sexuellt våld, har valt att lämna sin bostad och sitt arbete. Torsdag 25 oktober trängde sig 4 civilklädda och beväpnade personer in i hans bostad och inväntade hans hemkomst. I det tumult som uppstod dödades en vakt, men den person som var måltavla, räddade sig och kunde undvika att träffas vid skottlossningen. Det är idag okänt vem som ligger bakom detta angrepp. Det är också okänt var den utsatta familjen befinner sig idag.
Dessa händelser lyfter den laglöshet och den oförmåga att leda landet, som råder. Vad skall göras? Skulle Sveriges regering kunna bidra på något sätt? Det finns förutsättningar och möjligheter, men detta kräver mycket vishet och kompetens! Det räcker inte att skrika på hjälp för den individ som senast utsattes för våld, åtgärder måste planeras på en helt annan nivå!
Ett mineralrikt område, en armé utan disciplin, en total brist på respekt för lagar och regler, många utländska intressenter, ett stort antal interna flyktingar, sjukdomar och brist på mat, vatten och bostäder – så kan området beskrivas.
Att Sverige fortsätter att ge bistånd till detta område, utan att kunna följa upp och utvärdera hjälpen är minst sagt naivt! Frågan är vad som skall få våra valda män och kvinnor att tänka till och ta sin del av ansvaret!
Hela landet befinner sig i en situation då det gäller att hålla balansen! Om den nyaste rebellgruppen, skulle förverkliga de hot som uttalats, kan historien upprepas; det var i slutet av 1996, som en rebell i östra Kongo hotade att tåga mot och inta huvudstaden Kinshasa! Ingen trodde att detta skulle vara möjligt, men i maj månad 1997 var det ett faktum, den sittande presidenten fördrevs och rebellen blev president! Vad har hänt sedan dess? Har landets ledning fått ökad kompetens att styra och leda? Har biståndsgivare tagit hänsyn till historien när pengar beviljas?
Har den kritiker rätt som pratar om ineffektivt bistånd och misslyckade reformer, som tycker att det som pågår är en maskerad?
Vi har alla anledning att tänka över vårt agerande och våra val!
söndag 21 oktober 2012
Kongo i media!
Den belgiske författare som nu är aktuell med en ny bok om Kongo, sa i radion i dag att det är lättare att tala om Tintin i Kongo än om dagens händelser i Kongo! Jag är benägen att hålla med honom!
Förra veckan kidnappades en pingstpastor, tidigare ledare för pingstkyrkan i östra Kongo. Han återfanns bunden på en kyrkogård i Goma, utan att minnas vad som hänt. Gärningsmännen är okända till denna dag.
Natten till lördag 20 oktober, tog beväpnade män sig in i klostret Mbau, 20 km från staden Beni i Nord-Kivu och förde bort 3 katolska präster. Vad som hänt med dem är okänt.
FN:s säkerhetsråd hotar med sanktioner mot de länder som misstänks ge stöd till den senaste rebellgruppen, M23. Bosco Ntaganda, sedan länge efterlyst av den Internationella brottmålsdomstolen, utpekas som gruppens ledare i fält. De länder som utpekas som skyldiga är Uganda och Rwanda. Rwanda förnekar alla inblandning i denna rebellgrupp och talesmannen anger att de är mycket upprörda över att många länder dragit in sitt bistånd till Rwanda, p.g.a. dessa anklagelser.
Det finns all anledning att det internationella samfundet reagerar på det våld som pågår i Kongo! Skall vi nu våga tro att en reaktion kommer?
Förra veckan kidnappades en pingstpastor, tidigare ledare för pingstkyrkan i östra Kongo. Han återfanns bunden på en kyrkogård i Goma, utan att minnas vad som hänt. Gärningsmännen är okända till denna dag.
Natten till lördag 20 oktober, tog beväpnade män sig in i klostret Mbau, 20 km från staden Beni i Nord-Kivu och förde bort 3 katolska präster. Vad som hänt med dem är okänt.
FN:s säkerhetsråd hotar med sanktioner mot de länder som misstänks ge stöd till den senaste rebellgruppen, M23. Bosco Ntaganda, sedan länge efterlyst av den Internationella brottmålsdomstolen, utpekas som gruppens ledare i fält. De länder som utpekas som skyldiga är Uganda och Rwanda. Rwanda förnekar alla inblandning i denna rebellgrupp och talesmannen anger att de är mycket upprörda över att många länder dragit in sitt bistånd till Rwanda, p.g.a. dessa anklagelser.
Det finns all anledning att det internationella samfundet reagerar på det våld som pågår i Kongo! Skall vi nu våga tro att en reaktion kommer?
onsdag 8 augusti 2012
Problemet Kongo
”Inbördeskriget i Kongo-Kinshasa är troligen världens grymmaste, mest omfattande och samtidigt mest bortglömda konflikt”. Så står det på Dagens Nyheters ledarsida 2012-08-05. Tidningen har den senaste tiden publicerat flera artiklar om situationen i östra Kongo och landets utsatta läge. ”Äntligen”, tänkte jag när jag läste artiklarna! Äntligen tar media upp Kongos situation! Frågan är ju förstås vad som sedan händer, hur reagerar svenskar på denna information?
Kongo är landet där ”instabilitetens entreprenörer” har stort utrymme och deras kompetens är stor. Detta gör att alla försök till skapandet av fred och ordning i landet misslyckas. Sedan en tid tillbaka finns en ”ny” rebellgrupp i östra Kongo, M23, som hotar att omringa och inta staden Goma, huvudstad i provinsen Nord-Kivu.
Det är inte intressant att rapportera om vilka städer som rebellerna intagit, hur många kongoleser som flytt från sina hem, hur många kvinnor som våldtagits eller hur många som dödats – dessa händelser fortsätter hela tiden, upprepas varje dag, siffrorna stiger ständigt. Det som vore av intresse är att diskutera vilken insats som kan bryta detta, vilket stöd som kan bidra till en förändring och vad Sverige kan bidra med. Vem orkar med en sådan diskussion?
Kongos befolkning är fattig, trots landets stora naturtillgångar. UNDP har placerat Kongo på plats 187, längs ned på skalan, för HDI 2012. Human Development Index relaterar till livslängd, läskunnighet, utbildning och levnadsstandard. Som exempel på andra länders HDI 2012 finns Sverige på plats 10, Estland på plats 34, Thailand på plats 103. Ca 60 % av Kongos befolkning lever på mindre än 1 USD per dag. Men om man ser på fattigdomen i olika provinser, ser siffrorna ut så här; 94 % av befolkningen i Equateur provinsen lever på mindre än 1 USD per dag, 89 % av befolkningen i Bandundu provinsen och 85 % av befolkningen i Syd Kivu lever i samma fattigdom.
Kongolesernas hälsostatus varierar, beroende på var de är bosatta. Siffror för barna- och mödradödlighet är höga, undernäring förekommer inom alla åldrar, malaria, tuberkulos, HIV/Aids slår hårt mot en svag befolkning. Andelen barn som får vaccinationer mot exempelvis polio, mässling, tuberkulos, difteri, stelkramp och kikhosta varierar från ca 50 % till drygt 95 %. Hälsoläget är bättre inom de områden där det erbjuds en god hälsovård. God hälsovård skapas av resurser som välutbildad personal, material och kunskap om lämpliga åtgärder och finansiering av arbetet.
Skulle undervisning i demokrati vara av värde? Skulle demokrati, enligt svensk modell, kunna bryta folkets fattigdom? Det säger sig självt att så inte är fallet.
Jag glad att kunna säga att det finns fungerande hälsovårdsarbete i dagens Kongo! De läkare och sköterskor som medverkar till detta arbete är beundransvärda; för att de stannar kvar i sitt land och arbetar seriöst för att bistå sina medmänniskor. De utgör en motvikt till ”instabilitetens entreprenörer” men det är en ojämn kamp de deltar i.
Dagens Nyheters ledarartikel hade rubriken; ”Helvetet som världen glömt”. Nu är det så att landet inte är enbart ”helvete” och alla inte har glömt landet. För den som upplevt landets motsats till helvete och fått del av vänskap med kompetenta kongoleser, går det inte att glömma Kongo!
Kongo är landet där ”instabilitetens entreprenörer” har stort utrymme och deras kompetens är stor. Detta gör att alla försök till skapandet av fred och ordning i landet misslyckas. Sedan en tid tillbaka finns en ”ny” rebellgrupp i östra Kongo, M23, som hotar att omringa och inta staden Goma, huvudstad i provinsen Nord-Kivu.
Det är inte intressant att rapportera om vilka städer som rebellerna intagit, hur många kongoleser som flytt från sina hem, hur många kvinnor som våldtagits eller hur många som dödats – dessa händelser fortsätter hela tiden, upprepas varje dag, siffrorna stiger ständigt. Det som vore av intresse är att diskutera vilken insats som kan bryta detta, vilket stöd som kan bidra till en förändring och vad Sverige kan bidra med. Vem orkar med en sådan diskussion?
Kongos befolkning är fattig, trots landets stora naturtillgångar. UNDP har placerat Kongo på plats 187, längs ned på skalan, för HDI 2012. Human Development Index relaterar till livslängd, läskunnighet, utbildning och levnadsstandard. Som exempel på andra länders HDI 2012 finns Sverige på plats 10, Estland på plats 34, Thailand på plats 103. Ca 60 % av Kongos befolkning lever på mindre än 1 USD per dag. Men om man ser på fattigdomen i olika provinser, ser siffrorna ut så här; 94 % av befolkningen i Equateur provinsen lever på mindre än 1 USD per dag, 89 % av befolkningen i Bandundu provinsen och 85 % av befolkningen i Syd Kivu lever i samma fattigdom.
Kongolesernas hälsostatus varierar, beroende på var de är bosatta. Siffror för barna- och mödradödlighet är höga, undernäring förekommer inom alla åldrar, malaria, tuberkulos, HIV/Aids slår hårt mot en svag befolkning. Andelen barn som får vaccinationer mot exempelvis polio, mässling, tuberkulos, difteri, stelkramp och kikhosta varierar från ca 50 % till drygt 95 %. Hälsoläget är bättre inom de områden där det erbjuds en god hälsovård. God hälsovård skapas av resurser som välutbildad personal, material och kunskap om lämpliga åtgärder och finansiering av arbetet.
Skulle undervisning i demokrati vara av värde? Skulle demokrati, enligt svensk modell, kunna bryta folkets fattigdom? Det säger sig självt att så inte är fallet.
Jag glad att kunna säga att det finns fungerande hälsovårdsarbete i dagens Kongo! De läkare och sköterskor som medverkar till detta arbete är beundransvärda; för att de stannar kvar i sitt land och arbetar seriöst för att bistå sina medmänniskor. De utgör en motvikt till ”instabilitetens entreprenörer” men det är en ojämn kamp de deltar i.
Dagens Nyheters ledarartikel hade rubriken; ”Helvetet som världen glömt”. Nu är det så att landet inte är enbart ”helvete” och alla inte har glömt landet. För den som upplevt landets motsats till helvete och fått del av vänskap med kompetenta kongoleser, går det inte att glömma Kongo!
tisdag 1 maj 2012
Kongo har fått en ny regering
I lördags, 28 april, tillkännagav Matata Ponya Mapon, utsedd till premiärminister av landets president, sin regering. Den består av 28 ministrar, ett antal viceministrar och består totalt av 36 medlemmar. Av dessa är tre kvinnor. Landets alla provinser är representerade och ”hela den politiska familjen”, som arbetade för omval av Joseph Kabila till presidentposten. Den nye premiärministern beskrivs som en ”teknokrat” och var tidigare finansminister.
Den nytillträdde försvarsministern förväntas få hektiska dagar. I östra Kongo har trupper lojala till Bosco Ntaganda övertagit 2 städer; Mushake och Kariba, som övergavs av regerings trupperna för någon dag sedan. Tusentals civila flyr till den närliggande staden Goma. Bosco Ntaganda är efterlyst av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag, anklagad för att ha rekryterat barnsoldater.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)