Balans och bistånd i krisens Kongo

Situationen i östra Kongo har den senaste tiden visat sig vara mycket kritisk.

Efter att både protestantiska och katolska präster kidnappats, utan kännedom om vem som ligger bakom de våldsdåden, har nu ytterligare en allvarlig händelse inträffat.

En känd person, som arbetar för att minska lidandet hos de kvinnor som utsatts för sexuellt våld, har valt att lämna sin bostad och sitt arbete. Torsdag 25 oktober trängde sig 4 civilklädda och beväpnade personer in i hans bostad och inväntade hans hemkomst. I det tumult som uppstod dödades en vakt, men den person som var måltavla, räddade sig och kunde undvika att träffas vid skottlossningen. Det är idag okänt vem som ligger bakom detta angrepp. Det är också okänt var den utsatta familjen befinner sig idag.

Dessa händelser lyfter den laglöshet och den oförmåga att leda landet, som råder. Vad skall göras? Skulle Sveriges regering kunna bidra på något sätt? Det finns förutsättningar och möjligheter, men detta kräver mycket vishet och kompetens! Det räcker inte att skrika på hjälp för den individ som senast utsattes för våld, åtgärder måste planeras på en helt annan nivå!

Ett mineralrikt område, en armé utan disciplin, en total brist på respekt för lagar och regler, många utländska intressenter, ett stort antal interna flyktingar, sjukdomar och brist på mat, vatten och bostäder – så kan området beskrivas.

Att Sverige fortsätter att ge bistånd till detta område, utan att kunna följa upp och utvärdera hjälpen är minst sagt naivt! Frågan är vad som skall få våra valda män och kvinnor att tänka till och ta sin del av ansvaret!

Hela landet befinner sig i en situation då det gäller att hålla balansen! Om den nyaste rebellgruppen, skulle förverkliga de hot som uttalats, kan historien upprepas; det var i slutet av 1996, som en rebell i östra Kongo hotade att tåga mot och inta huvudstaden Kinshasa! Ingen trodde att detta skulle vara möjligt, men i maj månad 1997 var det ett faktum, den sittande presidenten fördrevs och rebellen blev president! Vad har hänt sedan dess? Har landets ledning fått ökad kompetens att styra och leda? Har biståndsgivare tagit hänsyn till historien när pengar beviljas?

Har den kritiker rätt som pratar om ineffektivt bistånd och misslyckade reformer, som tycker att det som pågår är en maskerad?

Vi har alla anledning att tänka över vårt agerande och våra val!