Förebyggande insatser – ger stor utdelning

Kolera är idag ett akut hälsoproblem i Kongo; 19 av landets 26 provinser är drabbade och antal fall registrerade hittills i år, överstiger markant antalet fall samma period för ett år sedan. Nu har landets hälsovårdsmyndighet tillsammans med WHO och andra organisationer beslutat att göra en specialinsats för att förhindra ytterligare spridning av sjukdomen. Under de senaste 20 åren, med krig och oroligheter, har kolera varit ständigt närvarande. Befolkningens försämrade sociala situation, gör människorna ytterligt känsliga för infektionen. Nu befinner man sig i slutet av torrtiden och experterna anger att de befarar att smittan kommer att spridas snabbt då regnen börjar. Sjukdomen finns i många stora städer utöver hela landet. Nu är ansvariga angelägna om att förhindra att smittan når Kasaï, där folket befinner sig i kris av olika slag, Kolera skulle göra deras liv outhärdligt. WHO hat beslutat bidra med medel för att förhindra smittan att nå känsliga områden.

Om människorna fått undervisning om betydelsen av rent dricksvatten, om värdet av god hygien och andra grundläggande hälsoparametrar, hade koleran inte fått denna utbredning. Naturligtvis är krig en faktor som kraftigt påverkar folkets hälsa.

Det är märkligt detta fenomen – att det är så svårt att få medel till preventiva åtgärder, men att det blir så lätt att få fram medel till kurativa åtgärder! Det tycks, för givarländerna, vara mera glamour knuten till insatser då sjukdomar är akuta och det är näst intill omöjligt att rädda liv på patienterna, än att ge medel till förebyggande insatser, som på sikt förbättrar ett folks hälsonivå! Under mina år i Kongo ägnade jag mest tid åt förebyggande insatser; undervisning av kollegor, sjukvårdare och befolkningen. Vi besökte byar, skolor och sjukhus för att bidra till en ökad förståelse för hur man kan skydda sig mot sjukdomar av olika slag. Jag kan inte säga att jag ”räddade livet” på specifika personer, men jag är övertygad om att jag bidrog till att befolkningsgrupper i byar fick större kunskap. Annat var det med kirurgerna, som kunde stå vid operationsborden hela dagar och ange hur många de räddat livet på! Men de kunde inte påverka hela befolkningsgrupper.

Min önskan är att givarorganisationer av olika slag kunde se vilka åtgärder som gav mest utdelning för ett folks hälsa och inte bara se de som lider, p.g.a. bristande insikt och kunskap! Och att dessa organisationer hade modet att ge mera stöd till de förebyggande insatserna!