Mimia besöket

Välkomst på Mimia flygfält










Byn som utgör en liten glänta i regnskogen och som rymmer så starka viljor, som skapar så mycket känslor hos besökarna! Här har jag bott och arbetat i sex år, fått uppleva så mycket glädje och sorg, lärt mig ett nytt språk och fått lära mig lite av nkundufolkets kultur. Nu är det sex år sedan jag sist besökte Mimia. Vi kommer till Mimia i MAF:s Cessna 206, något större än det plan vi flög till Semendua med.

Vi blir mottagna på flygfältet av byns alla kvinnor, män och barn – nästan! Det är stor glädje, kvinnorna dansar, sjunger och viftar med blommor och blad. Att det är ett så hjärtligt mottagande beror på att vi kunnat förmedla mediciner och hjälp till sjukhuset, en hjälp som ger alla kvinnor gratis hjälp vid förlossningen, även om det behövs ett kejsarsnitt. Hjälpen kommer från ett företag i Västerås och andra, som upptäckt glädjen i att hjälpa de utsatta. Vi kunde nu konstatera att hjälpen kommit fram och att många kvinnor fått hjälp!

Människorna kommer och hälsar och berättar om alla som dött. En del av de som dött var vänner och kollegor. Även här drabbas människor av stroke och jag får höra att Lokio, sjukvårdaren, blev liggande förlamad i 10 år, innan han slutligen dog.

Vi går runt på sjukhuset, möter sjukvårdare, barnmorskan och läkaren. Det är som att möta det omöjliga, det olösliga! Hur skulle det vara möjligt att införskaffa allt som behövs här, hur skulle det vara möjligt att transportera det hit? Det behövs nya sängar och madrasser, det behövs mediciner och sjukvårdsmaterial, det behövs el till operationslampan och mycket annat! Och ändå – med det som finns räddas liv!

Jag gör en artighetsvisit hos byhövdingen, Nkumu na toto. Han sitter under det solskydd där han tar emot gäster, omgiven av sina närmaste, han är klädd i rött och sin leopardmössa, huden är insmord med ett rött färgämne. ”Agneta, oyebi ngai?” (= Känner du mig Agneta?) Jag svarar att vi träffades ju för sex år sen, men det är inte det han tänker på: ”Jag är Emilias son” säger han så. Och då ser jag det, han liknar den långa Emilia som jag kände så väl under mina år här. Emilia var hjälpsam och plikttrogen och tog del i arbetet för att hjälpa andra kvinnor. Vem kunde ha trott att hennes son skulle bli byhövding?

Behovet av referenspunkt, behovet av att se samband; samma behov hos Nkumu na toto som hos mig! När vi pratat en stund lovar han mig att han skall se till att byns män nu skall arbeta bättre på flygfältet, så att även det stora MAF planet kan landa där. Leverans av vacciner fyra gånger per år, av mediciner och material kräver det större planet. Det har varit omöjligt några gånger det senaste året att landa på Mimia, så hans löfte är värdefullt!

Nu får vi bara hoppas att Mimias Nkumu na toto kan bidra till att flygfältet blir användbart och kan utnyttjas även av det stora MAF planet. För barnens framtid och för befolkningens goda hälsa!

När vi flyger från Mimia försöker jag samla ihop alla intryck inom mig! Referenspunkterna finns, även med folk i denna glänta i regnskogen! Kommer vi att mötas igen? Det är svårt att veta, men idag finns en parabolantenn på Mimia och det går att maila till läkaren och ge honom uppmuntran och svara på hans frågor. Vem kunde ha trott det på 70-talet?

Mimias Nkumu na toto