Den stora "Avenue 30 juin", foto taget genom bilens vindruta
Som alltid är tempot högre i huvudstaden än i inlandet, dessutom känns det varmare. Husen är byggda för luftkonditionering, men då det inte finns el, blir det mycket varmt! Husen i inlandet är byggda med ventilationshål och där räknar ingen med luftkonditionering!
Under våra dagar i huvudstaden hinner vi med att besöka tre av våra vänner och får på sätt möjlighet att träffa deras familjer. Familjens betydelse blir synlig vid dessa besök. Vi besöker även hälsovårdsministeriets lepra och tuberkulos ansvariga läkare, som båda är gamla medarbetare och vänner till mig. En av dem är besjälad av tanken att den fattiga befolkningen måste få det bättre och han ger även nu uttryck för denna syn. Den andra ger uttryck för sin frustration över att arbetet inte är lika effektivt som tidigare, de unga läkarna som sitter på ansvarsposter ute i landet är oerfarna och med bristande resurser, blir resultatet sämre. Risken är naturligtvis att dessa smittosamma sjukdomar kan öka i landet och därmed följer ett försämrat hälsoläge för hela befolkningen.
En kväll samtalar vi med Jonas, uppvuxen på Semendua och nu bosatt i Kongo. Jag har känt honom sen han var en liten pojke och det är fint att få träffa honom nu. Han pratar lingala helt utan brytning och känner kulturen bättre än någon av oss andra som bott i landet några år! Hans arbete är till en del att sätta stopp för de tjuvjägare som riktar in sig på bl.a. elefanter och olika chimpansarter. Han berättar om sina äventyr och upplevelser. Han har som ”nästan kongoles” möjlighet att se och förstå de olika hjälpinsatser som finns i hela landet och det är inte alltid positiva yttranden han har om de projekt han sett!
Vi imponeras av kvinnorna i Mombele, som samlat ihop pengar och börjat bygga ett hus som skall bli ett gästhus. ”Nästa gång ni kommer, får ni bo här”! Väggarna är resta, nu skall det bli ett tak och sen är hela inredningen med golv och annat kvar att slutföra. Deras entusiasm och glädje är smittande!
Men det finns problem; hälsovården är dyr för patienterna, skolavgifterna höga för föräldrarna, vatten och avlopp fungerar inte och detta gör att hygienen är helt otillräcklig och sjukdomar sprids i huvudstaden. Gatorna i centrala delar är nya, men i förorterna är de nästan inte farbara. Stor andel av de unga är arbetslösa. Även med universitetsstudier finns ingen garanti för att det går att få ett arbete. Dessa frågor oroar många, som undrar hur landets framtid skall bli. Den politiska situationen gör inte bilden klarare. Ett annat problem, som orsakar stor oro hos en grupp, är att antalet muslimer ökar. Andelen muslimer har tidigare ansetts vara mycket liten, men nu ökar denna andel. Det som hänt i andra afrikanska länder skrämmer folket här; ”vi kan bli nästa måltavla för de militanta grupperna”. Vem kan idag veta något om detta? Vem kan försäkra dem om att så kommer det inte att bli?
I Kinshasa, liksom i inlandet, möttes vi av glädje och uttryck för uppskattning för att vi kom. Jag som var lite fundersam innan vi åkte över vad denna resa skulle erbjuda oss! Nu vet jag att kongoleserna uppskattar besök av oss, att de vill prata om sin situation, de vill diskutera sina problem och glädjeämnen, de vill dela sin oro, de vill prata om gemensamma minnen och upplevelser. Och framför allt, de vet att vi bryr oss, att vi tänker på dem och vill veta hur de har det i sin vardag. Det är omöjligt att glömma vad vi sett och upplevt, det svåra är att förmedla upplevelsen!
Förortsgata, på väg till ett sjukhus, fotot taget genom bilens vindruta. Försäljning av bröd och mat sker från de små stånden i gatukanten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar