Elefanten i rummet

I de flesta kriser och kaosartade situationer har människan för vana att lösa problemet med en åtgärd som innebär ett akut agerande mot det aktuella hotet.

Så har det också skett i Kongo, som svar på den pågående Ebolaepidemi som troligen började redan i januari. Det är alla tänkbara medicinska åtgärder som satts in. Bidrag från stora internationella organisationer ger stöd till utbildning, transport av mediciner och material, igångsättning av laboratorier med exklusiv utrustning och mycket annat. Besök i de drabbade områdena av landets president, av ministrar och högt uppsatta tjänstemän från olika departement och enheter i Kinshasa, allt för att få upp epidemin på världskartan. Och det har man lyckats med! Media, även i Sverige, informerar nu nästan dagligen om denna epidemi, om antal registrerade fall, om antal döda och om de problem man inte lyckats lösa. Andra kanaler har informerat om hur en grupp i Kinshasa arbetar intensivt med att ta fram en lösning som baserar sig på förstärkta enheter i de områden som är berörda. Så kan vi också läsa om forskning för att ta fram ett vaccin mot den aktuella varianten av viruset och även forskning för att hitta en lämplig medicin.

Under de månader som epidemin pågått har min dagliga läsning varit fokuserad på denna epidemi. Men jag har saknat information om den lösning som skulle sätta punkt för epidemin! Det enda naturliga och vettiga är ju att få stopp på de beväpnade grupper som härjar i området. Så länge de agerar fritt och utan något som helst motstånd, kommer ingen medicinsk kompetent person eller grupp få stopp på epidemin. De möjliggör att befolkningen är i ständig rörelse, att ingen har tro på eller respekt för de medicinska enheterna och att alla vägrar att lämna de traditionella livsrutinerna. Allt detta underhåller en spridning av viruset.

Men problemet krig lyfts inte. Det är som ”elefanten i rummet”!

Professorn Dr Jean Jacques Muyembe, kongolesisk mikrobiolog och virolog, uppmanar och ger rådet att modellen för förebyggande insatser i Kongo måste förstärkas, för att undvika kommande epidemier i landet. Han är idag professor vid ett universitet i Kinshasa och generaldirektör för INRB (= Institut National pour la Recherche Biomedicale). Intressant nog var han en del av det team som undersökte det första ebolautbrottet i Yambuku i norra Kongo, 1976 och identifierade viruset Ebola.

Att läsa hans syn på de förebyggande insatsernas betydelse, gjorde mig glad! Jag som under mina år i Kongo lärde mig uppskatta och arbeta för de förebyggande insatserna och satsade helt på den sidan av det medicinska arbetet! Så fint att se att denne professor har samma syn!

Men vad är det som kan få oss att satsa på åtgärder som förhindrar nya epidemier, nya katastrofer och inte bara arbeta med den aktuella krisen?
Att kunna se två åtgärder som viktiga för att bryta en ond cirkel och skapa ett bättre liv för många?
Och att våga prata om den här elefanten?
Speciellt då det berör människors liv!