Det obegripliga har hänt – och fortsätter!

Den korta videon visar vad som ser ut att vara en festmåltid i en finare matsal. Kanske 5 runda bord, dukade med fint porslin och bestick, brutna servetter och några finklädda servitörer som passar upp. Utsikten är otroligt vacker; en sjö, berg och palmer som vajar i vinden. Vid borden sitter enbart män, alla utom en i militär klädsel, kamouflagekläder, stövlar, kepsar eller baskrar och så namnbrickor på bröstet. Alla är afrikaner utom mannen som är civilklädd. De äter, pratar med varandra och ser ut att trivas.

När jag tittat på den några gånger, utan att förstå vad det handlar om, ställer jag frågan till min kollega i öster, som skickade den; ”Var är de här militärerna och vilka är de”? Svaret gör mig både förvånad och bekymrad. ”Det är SADC och M23 som firar på hotellet i Goma. De har kommit överens om att SADC ska lämna Goma och M23 ska se till eld upphör respekteras och att flygplatsen i Goma återställs, så att den kan användas igen”. När jag svarar att det inte verkar vara så positivt beslut, anar jag hur kollegan nästan exploderar! ”Ja det är presidentens legosoldater som tagits som gisslan av M23 och nu har de förhandlat och blir frisläppta”.

SADC är Södra Afrikas utvecklingsgemenskap/Southern African Development Community och har sänt trupper till östra Kongo för att bistå landets regering. De har funnits där sen december 2023. I truppen ingick soldater från Malawi, Sydafrika och Tanzania. Soldater från alla tre länder har dödats i striderna. En politisk bedömare i Sydafrika anger att det nu är viktigt att soldaterna kan lämna området, innan något land agerar så att uttåget förhindras. Han anger också att området är fortsatt mycket osäkert och soldaterna har inte fått den utrustning eller de instruktioner de behövt, för att lyckas bättre än de gjort.

Min kollega avslutar med följande: ”Detta krig har ingen som helst logik. Ingen vet vem som strider mot vem. Även landets soldater flydde, men nu har de dömts för förräderi. Det enda vi vet är att det är civilbefolkningen som förlorar på kriget och lider mest”.

Firandet ägde rum i fredags. Någon timme efter att jag sett videon och läst förklaringarna ser jag samma information på olika internetnyheter. I de nyheterna framställs det som något bra och att en överenskommelse gjorts, mellan de som hade rätt att underteckna avtal av detta slag. När jag nu får del av annan information, anges att avtalet byggde på ett gemensamt förtroende för varandra! Det verkar inte sannolikt. Andra bedömare anger att M23 gruppen är mycket kompetent i att förhandla sig till framgång och att de också manipulerar motståndarna.

I tanken återvänder jag till festmåltiden. I samma stad, på något avstånd från hotellet, dör barn av hunger, människor torteras och dödas, befolkningen flyr, soldaterna rensar kvarter från, för dem, oönskade individer. Det verkar som att området ska rensas, så andra kan bosätta sig där.

Min kollega är upprörd. På hennes sjukhus fortsätter de att ta emot patienter med olika slag av skador. All personal är orolig för framtiden, hur ska det bli?

Vem kan förstå detta?

Förmån och förpliktelse – i kontrasternas land

Det är en stor utmaning att försöka förstå en annan kultur. Trots daglig kontakt med vänner i den andra kulturen, trots att jag bott i den andra kulturen i ca 17 år, uppstår ofta frågor. Det land jag bott i, DRK, har upplevt kaos, krig och oerhört mycket våld vart trettionde år, räknar från självständigheten 1960. Nu hotas landet av splittring. Rebellgrupper finns spridda över hela landets yta och livnär sig på de så kallade blodsmetallerna. Landets politiska ledning tycks stå handfallna, tycks inte veta hur de ska hantera den aktuella situationen. Oppositionen är splittrad, vilket den även varit tidigare. Landets akademiker, med höga befattningar inom olika områden väljer att inte ”blanda sig i” politiken. Detta är lätt att förstå då man ser hur tidigare akademiker, som gått in i olika ansvarsbefattningar, hanterats och fått avsluta sin karriär. Befolkningen i inlandet tycks ha synen att det är landets ledare som skall sköta allt och att de också vet hur de ska sköta allt!

Den rebellgrupp som nu tar mest utrymme, M23, anses samarbeta med Rwanda. Och kanske även med landets tidigare president? Landets armé finns närvarande i området som intas av M23, men lyckas uppenbarligen inte slå tillbaka. Antalet interna flyktingar ökar. Med de vandrande folkmassorna, följer också olika infektionssjukdomar, som tar vara på dessa tillfällen att inta nya individer! Tillgång på vatten och mat, liksom på sjukvårdsmaterial är inte tillräckliga i de berörda områdena. I slutet av februari fanns det knappt två miljoner interna flyktingar i landet och drygt 1,5 miljon av befolkningen lever med stor risk för undernäring.

Priser på mat och alla nödvändiga artiklar stiger i hela landet. Människorna lider på många olika sätt. Och mitt i detta finns grupper av välbetalda individer, som kan erbjuda sina familjer och anhöriga ett liv i lyx, speciellt i huvudstaden! Men, naturligtvis berörs de också av svårigheterna och får betala mer än tidigare.

Så länge som våldet och kriget är på stort avstånd, berörs man inte riktigt av detta våld! Det är kanske en mänsklig försvarsmekanism?

Ledare för katolska och protestantiska kyrkor i landet arbetar för en dialog mellan regering och rebeller. Ledare för Afrikanska Unionen arbetar med samma målsättning, genom dess ordförande, Angolas president. Ett möte var planerat i Angola, alla lovade delta. Men i sista stund lämnade M23 återbud. En vapenvila skulle respekteras, alla antog den, på pappret, men i verkligheten fortsatte striderna. Nu arbetar landets president för att få ett avtal med USA. Kongo ska ge USA tillgång till mineraler och förväntar sig att USA skall bidra med skydd mot inkräktarna i öster. Kan det vara möjligt att ett annat land får fördel av ett avtal med det stora landet i väst?

Vilket mål M23 har är oklart. Det sas i ett tidigt stadium att målet var huvudstaden. För en tid sen lovade företrädare för M23 att lämna ett område i Nord Kivu. Bedömare ansåg att det skulle ge dem möjligheten att fortsätta mot Kisangani. Det för mina tankar till slutet på 90-talet då en rebelledare tog sig från östra Kongo, till huvudstaden, via Kisangani. Kanske kommer detta att upprepas?

Så mitt under att jag skriver detta får jag en hälsning från det inre av landet. Ett sjukvårdsteam är på resa för att besöka ett sjukhus och några hälsocenter i ett isolerat område. Hälsningen i ord kompletteras av ett foto, en vy över floden Lukenie. En båt intill stranden, på andra sidan floden finns träd av olika slag, ingen bebyggelse, inga människor ses. Nästan en idyll! Kongo är verkligen kontrasternas land.

Att få uppleva det vackra är en förmån. Att få del av det motsatta förpliktar.

Ett komplicerat mönster

Det är sparsamt med information om rebellers och regeringssoldaters aktiviteter den senaste tiden. Det anges endast att rebellerna även fortsätter söderut från Bukavu. Desto mera står om de anklagelser som politiker riktar mot varandra. Den sittande presidenten och hans partivänner anklagar den föregående presidenten för åtgärder som splittrar landet. Det är dels anklagelsen om att Kabila ingått ett avtal med Rwanda och därför stöder M23aktiviteterna. Men det sägs också att Kabila har infiltrerat i västra Kongo och ger stöd till den rebellgrupp som funnits i Kwamouth området några år. Samma grupp har också gått in i Kinshasa och Kongo Central. Då de rebellerna har tagits till fånga av regeringssoldater, skall de alla ha nämnt Kabila som ansvarig. Syftet skall vara att försätta hela landet i obalans.

En nyutkommen studie, ”Les conflits dans l’est de la République démocratique du Congo (Konflikterna i östra Demokratiska Republiken Kongo)”, skriven av en tidigare fransk ambassadör i Kinshasa, Pierre Jacquemot, ger intressant information. Hans tycks ha kunskap om landets situation och det som pågår inom mineralhanteringen. Han säger att det i landet finns ca 120 beväpnade grupper, som alla lever (inkluderat vapeninköp) på mineralerna från östra Kongo. De här grupperna finns inte bara i östra delen av landet, men spridda i hela landet. Han anger att mineralerna förs ut ur landet via Uganda och Rwanda och förs sedan till Asien, Förenade Arabemiraten, Europa och Nordamerika. På vägen ”tvättas de”, så det är svårt att veta vilken sorts mineral som stora företag köper!

Mot den bakgrunden kan man undra vilken effekt en dialog med M23 och Rwanda skulle ha!

Det vi kan ana och förstå, är att landets befolkning är i en ytterst svår situation. Priser på mat och andra förnödenheter stiger och det sprids ett kaos över hela landet, ett kaos som berör alla. En god vän i Bukavu berättar att varje morgon ligger många döda kroppar på gatorna, det är både tjuvar och vanliga medborgare som dödats. Hon och kollegorna arbetar vidare på sjukhuset, men upplever stress då de ofta hör skottlossning i närheten.

Vad väntar nu?