Världen har blivit en by

Ledaren för ECC (Eglise du Christ au Congo), den protestantiska paraplyorganisationen i Kongo, fällde får några år sen följande kommentar: ”Världen har blivit en by och vi bor alla på samma gata”! Idag är detta tydligare än någonsin. Det som händer i en liten by, där flyktingar passerar på väg mot drömmen i Europa, får vi se och läsa om i media i samma stund det händer. Det finns dock en förutsättning för att vi skall få del av det som händer ”längre bort på gatan”; att det finns journalister närvarande och nyhetsansvariga som vill publicera det inträffade.

I slutet av 90-talet bröt ett krig ut, som blev den blodigaste konflikten i världen sedan andra världskriget. Under de kommande fem åren, dog ca 5 miljoner människor och ca 2 miljoner fördrevs från sina hem. Om detta skrevs inte mycket i media. Det skrevs ca 50 gånger flera reportage om ett annat land, där det under samma tid dog 2000 människor i krig.

Landet det inte skrevs om är Kongo. Även om det formellt slöts en fred 2003, råder fortfarande stor osäkerhet i landet. Människor dör i strider, kvinnor våldtas, byar töms på befolkning p.g.a. rädsla för beväpnade rebeller eller regeringssoldater. Östra delen av landet lyfts ofta som den del, där oredan är störst, men den är stor i hela landet. Den läkare i östra Kongo, som lyckats med att visa på kvinnors utsatthet, gör ett stort arbete för att behandla våldtagna kvinnor. Men samma situation råder för kvinnor i hela landet. Nyligen träffade jag en kvinna från västra delen av landet, som hade utsatts för samma våld som kvinnorna i östra Kongo. Hon är inte ensam om dessa upplevelser. Om detta skrivs det inte heller något i media idag.

Dagens flyktingsituation i världen lyfts nu av media och vi får dagligen rapporter om vad som händer. Vi uppmanas bidra med våra gåvor, så att dessa människor får hjälp. Naturligtvis är detta viktigt. De bidrag till utvecklingsländer som Kongo, från svenska staten, riskerar nu att minskas. Medel tas från det stödet och kanaliseras till flyktingarbetet.

Svenskar med tradition av att ge regelbundet, via sina kyrkor, till länder som Kongo, är den enda garantin för att Kongo får stöd idag. Tack vare dessa gåvor, har Kongos ledare inte kunnat trycka ned befolkningen helt. Alla vet att kyrkorna i Kongo har kontakter med omvärlden, med Europa och med USA. Våra gåvor till Kongo används till hälsovård, till skola och undervisning, till alfabetiseringsarbete, till demokratiutveckling och mycket annat. Alla dessa insatser skulle inte kunna fortsätta på samma sätt som idag, om vi inte gav fortsatt stöd. Det skulle, i förlängningen, medföra att landets ledare fick fritt fram, att utöva sin makt och sitt behov av att utöva diktatorstyre. Vi skulle då få ännu färre rapporter om vad som händer i landet och befolkningen skulle lida ännu mera.

Vi som känner de, som bor på samma gata som vi; låt oss inte glömma bort dem, låt oss fortsätta att ge stöd och därigenom förhindra en ännu större katastrof än den vi hittills sett.

Det bortglömda landet

Osäkerheten fortsätter i Kongo. Skall president Kabila frivilligt medverka till att avgå och lämna plats för en ny president? Skall val av guvernörer till de nya regionerna ordnas? Skall oppositionen få möjlighet att utföra ett korrekt arbete? Skall demonstrationerna på gatorna i Kinshasa, denna vecka, ge något resultat i frågorna om de val som förväntas äga rum nästa år? Om denna veckas uteslutning av sju äldre politiker, från presidentens närmaste krets, är kännetecknande för hantering av oliktänkande, finns inte stort hopp! Att inte veta, att inte uppleva att landets ledning bidrar till svar, att snarare uppleva att det är denna ledning som bidrar till osäkerheten, bidrar naturligtvis till en ohållbar situation!

Detta land med så stora potentialer att ge befolkningen en god framtid, en positiv utveckling och ett gott liv. Så den ständigt återkommande osäkerheten, de strider som aldrig tycks ta slut, de utsatta och lidande människorna, som far illa av maktbegär och stridande trupper inom landet, sjukdomar och ohälsa som frodas, trots kompetent personal och en god strategi för att förbättra befolkningens hälsa!

Vi kan ana att denna osäkerhet och bristande förtroende för landets ledare, hämmar alla initiativ på lokalplanet. Vem orkar planera framåt, då man inte vet om det är nya oroligheter, nya maktstrider, innan planen ens färdigställts!

Men det finns personer, som vill planera, som är fyllda av entusiasm och energi för att bidra till en förändring. I kontakten med dem, anar jag att dialog, samtal och relation till omvärlden är av stor betydelse! De vill ha stöd i sin process för att förändra. En sådan dialog är en ständig balansgång. Om relationen till någon utanför landet blir för stark och ger för tydliga signaler, i motsats till den modell som landets ledare vill, finns risk för problem! Ett exempel på en sådan obalans, är det som nu hänt med den film som visar en känd läkares kamp för de våldtagna kvinnorna i landet. Filmen är uppenbarligen tydlig i sin framställning av våldsutövare och offer. Filmen förbjuds i Kongo, landets ledare tillåter inte att den visas, de har förbjudit detta. Ett annat exempel finns från det lilla sammanhang, jag stått i; på lokalplan, i en by eller i en kyrka; personer som stått i nära samarbetsrelation med oss svenskar, har ibland fått känna av avundsjuka och misstänksamhet från andra i befolkningen.

Att stå i relation till någon är uppenbarligen en svår balans! Att stå i relation till någon i Kongo, är också en balans, men samtidigt något som ger glädje och ständigt nya överraskningar! Det får inte bli känslor som styr oss, vi måste förlita oss på kunskap, förtroende och erfarenhet. Att hantera något, vad som helst, i Kongo, som är landet med det bortglömda kriget, kaoset och våldet, är en stor utmaning!

Värdet av kontakter med Kongo

Att telefonen idag är användbar och täcker så stor del av Kongo, gör det möjligt för oss att till vissa delar följa utvecklingen i landet. Då jag tänker på mina första år i Kongo är det en enorm skillnad i kontaktmöjlighet! Då, i mitten av 70 talet, fick jag åka till huvudstaden Kinshasa, beställa ett samtal till Sverige på postkontoret och sedan vänta, upp till åtta timmar på att få prata med anhöriga i Sverige! Idag kan man ringa till det inre av Mai Ndombe området, ja även så långt bort som till Oshwe och Lokolama finns mobil täckning! Att det inte finns täckning i Mimia, anses bero på den täta skogen som omger byn, vilket ju är högst troligt! På vissa platser finns också internet uppkoppling; Inongo, Mimia, Semendua, Bokoro och andra. Allt detta underlättar samarbete, kontakter och hjälper oss att få information om vad som händer i det inre av Mai Ndombe, vad som sker i ”vårt” område.

När jag idag har utnyttjat denna kontaktmöjlighet, får jag, som alltid, någon nyhet! Den jag pratade med idag funderar över den olikhet som finns mellan de två kyrkorna i Kongo, som Equmeniakyrkan i Sverige samarbetar med. Men han betonar även det behov som finns av en sorts kompetensutveckling för pastorer i Kongo. Han anger att dagens utbildning är för teoretisk, att de nya pastorerna lockas av de framgångsteologer som gästar landet och främst huvudstaden, att de nyutbildade saknar den kompetens som behövs för att leda en församling i dagens Kongo.

Efter vårt samtal går mina tankar till hur vi i Sverige kan ge stöd, visa att vi bryr oss och ge impulser till alla i våra samarbetskyrkor. Med dagens kontaktmöjlighet borde det inte vara ett problem!

Idag pågår ett projekt, 25 årigt, som skall länka Kongo till Västafrika, via en fiberkabel på Atlantens botten! Den första fasen Kinshasa – Muanda, avslutades 2013, nu pågår den andra fasen, som skall förbinda Kinshasa med Katanga. Projektets syfte är att reducera kostnaden för internetanvändning i Kongo. Idag är det ca 10 ggr dyrare i Kongo än i länderna i östra Afrika att använda internet! Projektet finansieras till stora delar av Kina. Men – det rapporteras att budget och projektmedel inte respekteras! I klartext: Det försvinner pengar till andra ändamål än de som ingår i projektet.

Så, vad har då detta att göra med våra kontaktmöjligheter med kollegor i det inre av Kongo?
En hel del, skulle jag vilja säga! Naturligtvis det enkla svaret; med denna fiberkabel, får vi ännu lättare att hålla kontakt med våra kollegor och vänner i Kongo. Men det finns en annan aspekt, nog så viktig, kanske svår att upptäcka? Det som sker i Kongo idag, på alla nivåer, bland politiker, president och ministrar, bland företagsledare, lärare, läkare, bland kyrkoledare och byhövdingar har ett samband; reaktioner och förhållningssätt speglas hos ledare på alla nivåer. Det som sker i ett 25 årigt projekt med finansiering från Kina, påverkar sjukvårdaren, som är ansvarig för ett litet medicinförråd på en vårdenhet i det inre av Kongo. Och därför kommer vi i kontakt med denna bristande respekt för det skrivna avtalet, dokumentet. Medicinförrådet och vårdenheten har också ett skrivet dokument som skall följas!

Men vi kan påtala och visa på annat förhållningssätt, om vi inte ger upp! Om vi fortsätter med vår kontakt; samtal, e-post, telefonkontakt och dialog på olika sätt! På 70 talet fanns jag på plats i det inre av Mai Ndombe, idag är jag i Sverige, men kan bidra med stöd till kollegor, ansvariga för vårdenheter inne i regnskogen! Vi kan alla bidra på något sätt i denna dialog! Och vår kontakt och vårt inlägg i dialogen är av stort värde, det kan bidra till att det skrivna avtalet, dokumentet respekteras bättre än det dokument som styr ett 25 årigt fiberkabelprojekt!

Det kommer säkert att bli bra!

Vi skiljs åt efter ett samtal om situationen i ett av länderna i centrala Afrika. Vi har pratat om en president som tvingar sig kvar vid makten, om hans ministrar och vice-president, som alla lämnat landet, om militären som också flytt och nu återvänder – som rebeller! Vi har pratat om min väns oro för familj och vänner, om hans syskon som flytt till ett grannland, utan säkerhet och medel att starta ett nytt liv. Han har berättat att när han pratar med sin mor, gråter de båda.

Och så slutsatsen: ”Det kommer säkert att bli bra”!

Jag står förvånad några sekunder. Så påminns jag om detta uttryck, som jag ofta hörde under mina år i Kongo. Då allt såg omöjligt ut, då ingen lösning tycktes finnas. Då kom de ”befriande” orden: ”Det blir säkert bra”!

Hoppet. Eller är det uttryck för ovilja att se verkligheten? En förhoppning, som egentligen inte har någon grund? Vem kan fördöma en annan människas syn på livet och möjligheten till en god lösning, till att allt skall bli bra?

Jag kan ana, att utan denna vilja till förhoppning, skulle våra vänner i Afrika inte orka en dag till. Och jag undrar många gånger om det är denna förhoppning, som gör att det inte blir någon positiv utveckling, som gör att ländernas ledare kan använda de metoder de vill, utan att någon tar upp kampen mot dem?

Det jag vet, är att jag inte kan bedöma, ta ställning till om denna förmåga till förhoppning är en positiv eller en negativ drivkraft. Den situation befolkningen i de afrikanska länderna lever i kan ingen annan förstå och ha synpunkter på. Det enda vi kan, är att visa att vi finns, att vi bryr oss och att vi vill bidra till något positivt. Som att ge stöd till att ett sjukhus och en förlossningssal får solpaneler och en fungerande operationslampa. Det stödet kan exempelvis göra att en gravid kvinna överlever sin förlossning, vare sig den sker med kejsarsnitt eller inte.
Och då blir den kvinnans hälsa bra!

Presidenters personliga behov i motsats till befolkningens

För några månader sedan, informerade Rwandas president sin befolkning om att han räknar med att bli vald till en tredje mandatperiod, trots att konstitutionen inte tillåter detta. Omkring 3,6 miljoner, ca halva befolkningen, har nu uttalat sig i frågan och uppmanat parlamentet att ändra konstitutionen, så att presidenten kan bli vald för en tredje period! Nyligen var ett av de politiska partierna samlade och ordföranden rapporterar att partiet inte tror att presidenten kommer att ändra något, men endast fortsätta att arbeta för socio ekonomisk utveckling, för att bevara säkerhet och utöva ett gott ledarskap!

Många har troligen synpunkter på denna förhoppning och hur väl grundad den är!

Det intressanta är att se på grannländerna; Burundi och Demokratiska Republiken Kongo. I båda länderna har befolkningen redan tydligt gett uttryck för att de inte vill se dagens president sitta ytterligare en period! Deras konstitution tillåter inte heller en tredje mandatperiod, men presidenterna tänker sig fortsätta regera!

USA har uttalat att en vilja att ge stöd till starka institutioner och inte till starka män och att man inte är för förändringar av konstitutioner p.g.a. personliga eller politiska intressen. Men sådana uttalanden kan lätt förbises, då ett lands ledare vill hävda sin självständighet och i hastigheten glömmer bort att bidrag kan vara villkorade. Något som också kan diskuteras!

I alla händelser vet ingen idag hur Kongos president förbereder sig för nästa drag!

Reaktion från regering, kanske från president?

Lambert Mende, som är Informations, Kommunikations och Media Minister, höll i lördags en presskonferens i Kinshasa. Han informerade då om de samtal, som landets president inbjudit till. Han underströk att detta är ett självständigt lands inre angelägenhet. Han kritiserade USA:s ”inblandning” i den dialog som eventuellt kommer att hållas. ”Vi tar gärna emot råd från vänner, men absolut inte någon befallning från annat land, 54 år efter vår självständighet. En sådan befallning kan inte accepteras av någon kongoles idag”.

Som jag tidigare skrivit, inbjöd presidenten för en vecka sen till konsultationer med olika delar av det civila samhället, för att förbereda en eventuell dialog. Han har nu samtalat med representanter för flera organisationer. Några är för en dialog, andra mot en sådan. De som är mot förklarar det med att de är rädda för att en dialog skall ytterligare förlänga presidentens mandatperiod.

Så kom äntligen en lite reaktion på de samtal som hållits. Vi får invänta de kommande reaktionerna!

Tredje dagens samtal

I onsdags, 3 juni, tog president Kabila emot de organisationer som arbetar med valprocessen. Bland dem fanns riksdagsmannen Né Mwanda Nsemi, som också är ordförande i det politiska partiet ”Congo Pax”. Hans budskap var följande: ”Villkoren för genomföra tillförlitliga val är inte uppfyllda. Det hela liknar mest ett äventyr. Jag är inte beredd att delta i ett sådant äventyr”.

President Obamas sändebud uppmanande landets ledning, i en presskonferens i går 4 juni, att öppna för en politisk dialog, med fokus på valfrågorna och inte som en förevändning för att senarelägga valen.

Inget sägs om hur landets president tar emot de synpunkter han fått, hur han reagerar på USA:s uppmaning. Vad kommer att hända?