måndag 13 juli 2015

Det kommer säkert att bli bra!

Vi skiljs åt efter ett samtal om situationen i ett av länderna i centrala Afrika. Vi har pratat om en president som tvingar sig kvar vid makten, om hans ministrar och vice-president, som alla lämnat landet, om militären som också flytt och nu återvänder – som rebeller! Vi har pratat om min väns oro för familj och vänner, om hans syskon som flytt till ett grannland, utan säkerhet och medel att starta ett nytt liv. Han har berättat att när han pratar med sin mor, gråter de båda.

Och så slutsatsen: ”Det kommer säkert att bli bra”!

Jag står förvånad några sekunder. Så påminns jag om detta uttryck, som jag ofta hörde under mina år i Kongo. Då allt såg omöjligt ut, då ingen lösning tycktes finnas. Då kom de ”befriande” orden: ”Det blir säkert bra”!

Hoppet. Eller är det uttryck för ovilja att se verkligheten? En förhoppning, som egentligen inte har någon grund? Vem kan fördöma en annan människas syn på livet och möjligheten till en god lösning, till att allt skall bli bra?

Jag kan ana, att utan denna vilja till förhoppning, skulle våra vänner i Afrika inte orka en dag till. Och jag undrar många gånger om det är denna förhoppning, som gör att det inte blir någon positiv utveckling, som gör att ländernas ledare kan använda de metoder de vill, utan att någon tar upp kampen mot dem?

Det jag vet, är att jag inte kan bedöma, ta ställning till om denna förmåga till förhoppning är en positiv eller en negativ drivkraft. Den situation befolkningen i de afrikanska länderna lever i kan ingen annan förstå och ha synpunkter på. Det enda vi kan, är att visa att vi finns, att vi bryr oss och att vi vill bidra till något positivt. Som att ge stöd till att ett sjukhus och en förlossningssal får solpaneler och en fungerande operationslampa. Det stödet kan exempelvis göra att en gravid kvinna överlever sin förlossning, vare sig den sker med kejsarsnitt eller inte.
Och då blir den kvinnans hälsa bra!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggintresserade

Bloggarkiv

Om mig

Jag har arbetat 17 år i DRK, i Mai Ndombe provinsen som missionär och läkare. Är nu bosatt i Ludvika. Jag har fortsatt kontakt med kollegor och vänner i DRK. Jag deltar i Equmeniakyrkans arbetsgrupp för hälsovård i Kongoländerna.