En intervju med ansvarig för den belgiska delen av läkare utan gränser i Radio Okapi, ger idag ytterligare information om epidemin. Han anger att 5 provinser är berörda, men att det inte är helt klart med statistik för en av dem; Bandunduprovinsen. Han ser en spridning av epidemin i riktning norrut. I intervjun uppmanar han alla hälsovårdsansvariga i Kongo och alla internationella organisationer med samarbetskontakter i Kongo, att ta sitt ansvar och se till att vaccinering kan fortsätta och logistiken fungera. Alla måste agera nu, innan det blir för sent, är hans utmaning till ansvariga. I områden där man inte vaccinerat är risken stor att ca 15 % av barnen dör då de drabbas av mässling.
Genom direkt kontakt med Inongo har jag fått informationen att inga mässlingsfall har rapporterats i Mai Ndombe distriktet. Man hoppas att de genomförda vaccineringarna skall ge effekt; ingen epidemi! Men det är viktigt att detta arbete fortsätter, annars är risken stor att nya epidemier om något år får stora konsekvenser för det området också.
fredag 1 april 2011
tisdag 29 mars 2011
Värdet av vaccinationer och planerade insatser
Idag kommer alarmerande uppgifter om en mässlingsepidemi i Kongo. Ända sedan i höstas har det funnits utbrott på landsbygden, främst i södra delarna av landet, men sen i januari har sjukdomen spridits till städer och är nu på väg norrut i landet. Antal nya fall sedan januari uppskattas till ca 6500, varav drygt 30 barn har dött. Tusentals barn i Kongo är inte vaccinerade mot mässling och då ett kolerautbrott nu komplicerat situationen, blir de ovaccinerade ännu känsligare för smittan. WHO och Läkare utangränser har vaccinerat mer än 1,5 miljoner barn i Kongo sedan i höstas. Orsak till att epidemin nu håller på att växa bortom all hälsovårdspersonals kontroll, är den bristande logistiken i landet, avsaknad av infrastrukturer och svårighet att förvara vaccinet kallt till dess att det ges ett barn. Vaccinet blir verkningslöst om det inte förvaras kallt. Sjukdomen är dödlig om barnet inte får behandling.
Att i jättelandet Kongo på kort tid kunna vaccinera alla barn, framstår som en näst intill omöjlig uppgift. I Mai Ndombe distriktet har teamet i Inongo under många år successivt arbetat med denna uppgift; att ge alla barn i befolkningen vaccination mot bl.a. mässling. Det arbetet har krävt många timmar av förberedelser och många sidors skrivelser, för att få det bidrag till finansiering, som behövs för att kunna genomföra detta vaccinationsuppdrag!
Läkare utan gränser uppmanar nu det internationella samhället att ta sitt ansvar och förhindra en katastrof i Kongo.
Återigen blir det tydligt vilket värde det ligger i planering av förebyggande insatser!
Att i jättelandet Kongo på kort tid kunna vaccinera alla barn, framstår som en näst intill omöjlig uppgift. I Mai Ndombe distriktet har teamet i Inongo under många år successivt arbetat med denna uppgift; att ge alla barn i befolkningen vaccination mot bl.a. mässling. Det arbetet har krävt många timmar av förberedelser och många sidors skrivelser, för att få det bidrag till finansiering, som behövs för att kunna genomföra detta vaccinationsuppdrag!
Läkare utan gränser uppmanar nu det internationella samhället att ta sitt ansvar och förhindra en katastrof i Kongo.
Återigen blir det tydligt vilket värde det ligger i planering av förebyggande insatser!
måndag 21 mars 2011
Gruvdriften i östra Kongo
Ett antal intressenter inom gruvdriften i östra Kongo, skrev för en vecka sedan under ett dokument bestående av etiska riktlinjer, som reglerar brytning och försäljning av mineral i området. Syftet är att minska bedrägeri, öka transparens inom den industri, som har spelat en nyckelroll i det krig som fortsatt härjar i östra Kongo.
Det finns stora frågetecken kring dokumentet och oro för fortsatt olaglig brytning och för militärens roll i området och inom gruvdriften. I korthet anger riktlinjerna bl.a. att all verksamhet inom gruvdriften i området måste vara beviljad av provinsregeringen, att försäljning av mineral endast får ske till registrerade uppköpare och inte inom gruvområdet och att barn inte längre får arbeta i gruvorna.
Ett fyra dagars seminarium med bl.a. Kongos gruvminister i ledningen samlade representanter från statsmakten, gruvindustrin, uppköpare och det civila samhället och alla deltagare signerade dokumentet. Dokumentet innehåller krav på gruvföretagen att bidra med hälsovård, rent vatten och skolor till befolkningen i området, i de byar där detta saknas.
Kritiker anger att dokumentet beskriver regler endast för dem som förväntas vara inom området, men inte för dem som inte förväntas vara där; beväpnade grupper och militär.
OM detta skulle ha avsedd verkan, skulle då kriget i östra Kongo avta och upphöra? Skulle då Kongo och dess folk få del av alla de miljoner, som brytning av värdefulla mineraler ger upphov till? Idag går dessa miljoner till andra än Kongos befolkning. Tanken är fascinerande; är detta möjligt att genomföra? Kanske. Vi måste åtminstone få tro och hoppas att det är ett steg på väg till legalisering av denna verksamhet, som i åratal pågått och skadat ett folk.
Det finns stora frågetecken kring dokumentet och oro för fortsatt olaglig brytning och för militärens roll i området och inom gruvdriften. I korthet anger riktlinjerna bl.a. att all verksamhet inom gruvdriften i området måste vara beviljad av provinsregeringen, att försäljning av mineral endast får ske till registrerade uppköpare och inte inom gruvområdet och att barn inte längre får arbeta i gruvorna.
Ett fyra dagars seminarium med bl.a. Kongos gruvminister i ledningen samlade representanter från statsmakten, gruvindustrin, uppköpare och det civila samhället och alla deltagare signerade dokumentet. Dokumentet innehåller krav på gruvföretagen att bidra med hälsovård, rent vatten och skolor till befolkningen i området, i de byar där detta saknas.
Kritiker anger att dokumentet beskriver regler endast för dem som förväntas vara inom området, men inte för dem som inte förväntas vara där; beväpnade grupper och militär.
OM detta skulle ha avsedd verkan, skulle då kriget i östra Kongo avta och upphöra? Skulle då Kongo och dess folk få del av alla de miljoner, som brytning av värdefulla mineraler ger upphov till? Idag går dessa miljoner till andra än Kongos befolkning. Tanken är fascinerande; är detta möjligt att genomföra? Kanske. Vi måste åtminstone få tro och hoppas att det är ett steg på väg till legalisering av denna verksamhet, som i åratal pågått och skadat ett folk.
söndag 6 mars 2011
Drömmen om demokrati
Det sägs att folket i Kongo drömmer om demokrati. Men det är en dröm som är svår att realisera, den kräver många förändringar i samhället för att den helt skall ”slå igenom”.
Att följa nyhetsflödet från Kongo gör det lätt att misströsta! Ständigt återkommande rapporter om fortsatta våldtäkter i östra Kongo, om försök att tysta journalister och MR aktivister, om brott mot barnkonventioner och mänskliga rättigheter. Vid sidan om detta, rapporter om oro inför det kommande valet, presidentvalet skall äga rum 27 november och redan kommer signaler om att oppositionen hotas och tystas. Jag kan förstå om svenska tröttnar på att höra talas om Kongo!
Situationen för enskilda i landet är mycket svår; det finns inga garantier för att barnen skall kunna gå i skola, att sjuka skall få vård, att vacciner, som kan förhindra svåra sjukdomar, ges till barnen, att barn, vuxna och äldre skall kunna äta sig mätta varje dag.
Då det gäller hälso- och sjukvård är det närmast tragiskt; landets Hälsoministerium har tagit fram en mycket bra plan för att garantera ”Hälsa åt alla” och läkare och sjukvårdare kan sitt arbete! Men – det ges inga medel till arbetet! Det verkar som att man förlitar sig på att utländska organisationer skall fortsätta att ge ett halvhjärtat stöd till detta, för landets framtid, viktiga arbete! ”Utlandet”, vilka är det? Ja det kan vara Sverige, med de olika kyrkor och missioner som under många år finansierat bl.a. hälsovården i några av landets provinser. Men även Sveriges regering med Sida finns med på ett litet hörn, men fördelar sin insats på ett sätt som inte imponerar! Att läsa om den insatsen, är nästan lika upprörande, som att läsa om de ständigt återkommande våldsbrotten i Kongo. Givarorganisationer av olika slag har sina förväntningar och egna behov att uppfylla, då samarbete inleds med Kongo. Det är inte självklart, att kunskap om metoder och arbetsmodeller, är avgörande för beslut, då en ansökan om medel skall behandlas i ”utlandet”.
Inför det förra valet, 2006, ställde jag en fråga till flera kongoleser; yrkesverksamma, arbetslösa, kvinnor och män; ”Vågar ni tro på en strålande framtid”? Frågan kom sig av att stjärnan på flaggan symboliserar just ”landets strålande framtid”. Svaret var JA, vi vågar, vi tror, vi hoppas. Tillägget; vi vill samarbeta med er. Ni har i uppdrag att göra Kongo känt i Sverige, att påverka svensk politik.
Jag undrar; Vad har vi gjort de senaste 5 åren?
Att följa nyhetsflödet från Kongo gör det lätt att misströsta! Ständigt återkommande rapporter om fortsatta våldtäkter i östra Kongo, om försök att tysta journalister och MR aktivister, om brott mot barnkonventioner och mänskliga rättigheter. Vid sidan om detta, rapporter om oro inför det kommande valet, presidentvalet skall äga rum 27 november och redan kommer signaler om att oppositionen hotas och tystas. Jag kan förstå om svenska tröttnar på att höra talas om Kongo!
Situationen för enskilda i landet är mycket svår; det finns inga garantier för att barnen skall kunna gå i skola, att sjuka skall få vård, att vacciner, som kan förhindra svåra sjukdomar, ges till barnen, att barn, vuxna och äldre skall kunna äta sig mätta varje dag.
Då det gäller hälso- och sjukvård är det närmast tragiskt; landets Hälsoministerium har tagit fram en mycket bra plan för att garantera ”Hälsa åt alla” och läkare och sjukvårdare kan sitt arbete! Men – det ges inga medel till arbetet! Det verkar som att man förlitar sig på att utländska organisationer skall fortsätta att ge ett halvhjärtat stöd till detta, för landets framtid, viktiga arbete! ”Utlandet”, vilka är det? Ja det kan vara Sverige, med de olika kyrkor och missioner som under många år finansierat bl.a. hälsovården i några av landets provinser. Men även Sveriges regering med Sida finns med på ett litet hörn, men fördelar sin insats på ett sätt som inte imponerar! Att läsa om den insatsen, är nästan lika upprörande, som att läsa om de ständigt återkommande våldsbrotten i Kongo. Givarorganisationer av olika slag har sina förväntningar och egna behov att uppfylla, då samarbete inleds med Kongo. Det är inte självklart, att kunskap om metoder och arbetsmodeller, är avgörande för beslut, då en ansökan om medel skall behandlas i ”utlandet”.
Inför det förra valet, 2006, ställde jag en fråga till flera kongoleser; yrkesverksamma, arbetslösa, kvinnor och män; ”Vågar ni tro på en strålande framtid”? Frågan kom sig av att stjärnan på flaggan symboliserar just ”landets strålande framtid”. Svaret var JA, vi vågar, vi tror, vi hoppas. Tillägget; vi vill samarbeta med er. Ni har i uppdrag att göra Kongo känt i Sverige, att påverka svensk politik.
Jag undrar; Vad har vi gjort de senaste 5 åren?
söndag 16 januari 2011
Osäker situation
För några dagar sen fick jag ett mail från en god vän i Kinshasa. Han skriver att han upptäckt att hans bil bränts inne på universitetsområdet. Han är orolig, inte bara för egen del (bilens värde i pengar innebar en sorts besparing) utan främst för landets framtid. Han anger att studenternas ilska har ett samband med landets politiska situation.
Unikin, universitetet i Kinshasa, har alltså upplevt en mycket osäker period sedan den 6 januari i år. Då upptäcktes att en student dödats inne på området, skjuten av någon okänd. Så natten mellan den 12 och 13 januari upptäcktes ytterligare en död student, hängande i ett träd, inte långt från platsen där den förra studenten hittades. Studenterna - kollegorna reagerade med ilska och brände och plundrade; hus, bilar och affärer. Bland de 14 eller 100 (siffrorna varierar beroende på vem som lämnar uppgiften) bilar som bränts, fanns alltså den bil som ägdes av vår vän. Han kunde inte köra hem med sin bil, då vägen inte tillät trafik med annat än 4 hjuls drivna bilar och därför hade han valt att ha den parkerad inne på universitetsområdet. En statlig utredning har startats för att klargöra vad som var orsak till plundring och förstörelse.
Nya demokratiska val skall hållas i november i år. Samtal och förhandlingar pågår om att ändra på proceduren, så att det blir endast en valomgång då det gäller presidentvalet. Detta förslag kommer från nuvarande president och hans parti, men ogillas av oppositionen. I vilken grad den osäkra situationen inom Unikin har samband med förberedelser av valet, kan vi bara ana, inte veta med säkerhet!
Vi kan däremot vara säkra på att landet behöver stöd utifrån och våra vänner och kollegor behöver kunna vända sig till oss för att få ”ventilera” sina känslor!
Unikin, universitetet i Kinshasa, har alltså upplevt en mycket osäker period sedan den 6 januari i år. Då upptäcktes att en student dödats inne på området, skjuten av någon okänd. Så natten mellan den 12 och 13 januari upptäcktes ytterligare en död student, hängande i ett träd, inte långt från platsen där den förra studenten hittades. Studenterna - kollegorna reagerade med ilska och brände och plundrade; hus, bilar och affärer. Bland de 14 eller 100 (siffrorna varierar beroende på vem som lämnar uppgiften) bilar som bränts, fanns alltså den bil som ägdes av vår vän. Han kunde inte köra hem med sin bil, då vägen inte tillät trafik med annat än 4 hjuls drivna bilar och därför hade han valt att ha den parkerad inne på universitetsområdet. En statlig utredning har startats för att klargöra vad som var orsak till plundring och förstörelse.
Nya demokratiska val skall hållas i november i år. Samtal och förhandlingar pågår om att ändra på proceduren, så att det blir endast en valomgång då det gäller presidentvalet. Detta förslag kommer från nuvarande president och hans parti, men ogillas av oppositionen. I vilken grad den osäkra situationen inom Unikin har samband med förberedelser av valet, kan vi bara ana, inte veta med säkerhet!
Vi kan däremot vara säkra på att landet behöver stöd utifrån och våra vänner och kollegor behöver kunna vända sig till oss för att få ”ventilera” sina känslor!
fredag 31 december 2010
GOTT NYTT ÅR 2011
Med dessa vilt växande
amaryllis i Kibunzi, Kongo, vill jag önska er alla ett Gott Nytt År 2011!
Året har varit intensivt för oss alla, på olika sätt beroende på var i världen vi är bosatta. Det är en utmaning att lära känna människor i andra kulturer och förstå något av de villkor de lever under. Min förhoppning är att vi alla kan bidra till en bättre värld, genom den omsorg vi visar varandra och den skapelse vi är satta att leva i.
onsdag 29 december 2010
En droppe i havet
Tre av mina läkarkollegor från Kongo besökte oss i november i år. De reste därefter till Berlin, för att delta i en internationell kongress, som anordnades av den internationella organisation som studerar och bekämpar Tuberkulos och andra lungsjukdomar. Det var den 41:a kongressen som denna union inbjöd till. 2010 är ett särskilt år för denna union; det är 90 år sedan den skapades och det är 100 år sedan Robert Koch dog. Koch var den läkare som kunde isolera och presentera orsaken till Tuberkulos, bacillen som sedan fick namnet Koch. ”Bacille de Koch”, som vi i Kongo tittar på, efter färgning, i mikroskop med endast solens ljus, som fångas i en snedställd spegel! Den är då vackert färgad i violett.
Mina kollegor skulle i den internationella kongressen presentera det arbete som pågår i Mai Ndombe området och visa på de specifika metoder de tagit fram för att nå bästa resultat; hitta alla smittade, förhindra nya smittofall och erbjuda och övervaka medicinering och behandling av alla diagnostiserade. Jag känner lite av stolthet för att få ha varit med om att påbörja det arbetet de idag står i!
Efter besöket i Berlin, skrev en av dem till mig; det känns som att vårt arbete är endast en droppe i havet. Han listade den information de fått; risk för multiresistenta tuberkulosfall, förekomsten av mediciner, tabletter, som inte innehåller den mängd antibiotika som står på förpackningen och som han anger att deras hemland inte har resurser för att upptäcka vid import. Jag kan förstå att de tappade tron på sin förmåga att bidra till bekämpningen av Tuberkulos, då de hörde om alla problem som finns.
I somras besökte jag Molokai (en av Hawaiis öar) och den f.d. Lepraby, där Fader Damien arbetade på 1800 talet. Han reste dit frivilligt, utan medicinsk utbildning, och blev en medmänniska för alla de leprapatienter som kastats ut från samhället. När jag tidigare läst om hans arbete, har jag ofta frågat mig, till vilken nytta det var, vad kunde han göra, utan all medicinsk kunskap? Nu fick jag se och kunde läsa mera om hans arbete och vilken förändring för människorna hans närvaro bidrog till. Det han gjorde var ytterst lite, med mänskliga mått, ja, egentligen bara en droppe i havet. Men det fick oväntade resultat.
Att visa vänlighet och omsorg, bry sig om dem som saknar allt, kan ibland tyckas som att det inte ger resultat. Vi upplever ibland att det är en droppe i havet och att det lilla vi gör inte förändrar något alls. Men alla uttryck för kärlek i dagens värld är av stort värde och dropparna blir med tiden stora hav!
Låt oss fortsätta att bidra med droppar i de stora hav som finns!
Mina kollegor skulle i den internationella kongressen presentera det arbete som pågår i Mai Ndombe området och visa på de specifika metoder de tagit fram för att nå bästa resultat; hitta alla smittade, förhindra nya smittofall och erbjuda och övervaka medicinering och behandling av alla diagnostiserade. Jag känner lite av stolthet för att få ha varit med om att påbörja det arbetet de idag står i!
Efter besöket i Berlin, skrev en av dem till mig; det känns som att vårt arbete är endast en droppe i havet. Han listade den information de fått; risk för multiresistenta tuberkulosfall, förekomsten av mediciner, tabletter, som inte innehåller den mängd antibiotika som står på förpackningen och som han anger att deras hemland inte har resurser för att upptäcka vid import. Jag kan förstå att de tappade tron på sin förmåga att bidra till bekämpningen av Tuberkulos, då de hörde om alla problem som finns.
I somras besökte jag Molokai (en av Hawaiis öar) och den f.d. Lepraby, där Fader Damien arbetade på 1800 talet. Han reste dit frivilligt, utan medicinsk utbildning, och blev en medmänniska för alla de leprapatienter som kastats ut från samhället. När jag tidigare läst om hans arbete, har jag ofta frågat mig, till vilken nytta det var, vad kunde han göra, utan all medicinsk kunskap? Nu fick jag se och kunde läsa mera om hans arbete och vilken förändring för människorna hans närvaro bidrog till. Det han gjorde var ytterst lite, med mänskliga mått, ja, egentligen bara en droppe i havet. Men det fick oväntade resultat.
Att visa vänlighet och omsorg, bry sig om dem som saknar allt, kan ibland tyckas som att det inte ger resultat. Vi upplever ibland att det är en droppe i havet och att det lilla vi gör inte förändrar något alls. Men alla uttryck för kärlek i dagens värld är av stort värde och dropparna blir med tiden stora hav!
Låt oss fortsätta att bidra med droppar i de stora hav som finns!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)