Hälsovård i Kongo – strategi, men främst individers goda vilja

I Kongo pågår för fullt förberedelser av olika slag inför valåret 2016. Både i huvudstaden och ute i landet utbildas valfunktionärer, det utarbetas flera budgetar, inte minst för säkerhetsarbetet runt valproceduren och även mindre offentliga förberedelser pågår! Kanske att en del är av det slaget att det är bäst att de inte är kända!? Planeringen är god och detaljrik. Om den kan respekteras av alla, kommer alla val att genomföras utan anledning till kritik!

Ett bestående intryck efter många års kontakt med Kongo, är kongolesernas goda förmåga att planera och organisera ur administrativ synpunkt! Då det gäller hälsovårdsarbetet är strategin perfekt. Det finns inte någon bättre i hela Afrika, vad jag vet!

Systemet med hälsozoner, som infördes 1981, har fortsatt utvecklats. En hälsozon skall betjäna befolkningen i ett givet område, där skall finnas sjukhus, även med flera specialister, för att kunna erbjuda avancerad vård. Det finns angivet vilken utbildning som personalen skall ha på de olika sjukhusen och på de enheter som motsvarar våra vårdcentraler. Men även de förebyggande insatserna är noggrant dokumenterade och utgör stommen i ett arbete för att förbättra ett folks hälsa. Vårdplaner vid olika diagnoser finns angivna.

Och trots detta – så inträffar felaktiga beslut av ledningsgrupper på alla nivåer! Nyss fick jag information om hur läkare i en mycket isolerad hälsozon, gick befolkningens önskningar tillmötes och öppnade förlossningsenheter i hyddor med palmbladstak och utan utrustning! Och utan utbildade barnmorskor! De förklarar att personalen skall remittera de kvinnor som kommer att få problem vid förlossningen, till sjukhuset i god tid, så de kan tas om hand av läkare där. Men hur skall den som inte är utbildad, veta när en remittering måste ske?

Det finns välutbildade läkare, specialister, som med lätthet skulle få arbete i Europa. Som skulle kunna bli erkända och uppskattade läkare här. Det finns sjukvårdare och barnmorskor, som dagligen gör ett beundransvärt arbete. De har valt att vara kvar i Kongo. Trots den politiska osäkerheten, trots den torftiga arbetsmiljö de lever i dagligen. Som förstår en utarmad och fattig befolkning, som vill ha ett sjukhus eller en vårdcentral i sin hemby. Som gör allt för att förklara för dem som saknar utbildning. Som räddar liv genom sin närvaro och tillämpning av det de lärde sig en gång i sin utbildning. De är i behov av kontakt med omvärlden, med oss, för att kunna stå emot de önskningar hos folket, som inte är i överensstämmelse med den medicinska kunskapen och den strategi som landets hälsovårdsminister har beslutat om. De är värda vår beundran!