Att möta ett högriskland

Kongo beskrivs ofta, även av kongoleser, som ett högriskland. Hög risk för korruption, affärsverksamhet och politisk risk. Det är en orsak till att allt flera svenska banker stoppar alla överföringar av medel till ett konto i Kongo, eller ”bara” gör det ytterst krångligt. De stora internationella organisationerna, som finansierar projekt i landet, har infört kontrollkedjor i många steg, innan en utbetalning görs till ett projekt.

Då man besöker landet, möts man naturligtvis av denna risk. De olika funktionärerna vid flygplatser och andra transportenheter, i banken, i affären, i taxin och nästan överallt tas man emot av människor som utgör en sorts risk. Men – det man också möts av, är den stora omsorgen, glädjen och generositeten hos den vanliga människan.

Så gör vi människor, godtrogna, vänliga och som vill visa omsorg om människor i nöd, en sorts kullerbytta i tanken. Vi tror ibland att denna risk, inte berör dessa fina personer, dessa vänner eller dessa medarbetare som är så pålitliga. Och därmed glömmer vi bort att skapa och följa en kontrollkedja, vi bara går vidare, som att vi vore i ett annat land!

Det vi tappar i våra tankar, är att den attityd som en ledare har, påverkar hela befolkningen, ner till bynivå. Vi möts av risken även i byn. Det finns ett behov av kontrollkedja även i byn.

När jag de senaste dagarna läser om den s.k. rebellgrupp som härjar i Kwamouthområdet i västra delen av landet, berörs jag naturligtvis. Gruppen har trots löften att avstå, återigen härjat, mördat och förstört för befolkningen. Militär ingrep och ett 50-tal personer dog i sammandrabbningen. Dessa händelser påverkar barn och vuxna i området. De som är barn ser och lär sig ett beteende. De kommer förmodligen själva att ingå i en rebellgrupp av något slag i framtiden. Det är ytterst tragiskt och beklagansvärt.

Den bild av ”inlärning”, som rebeller medför är lätt att förstå. Så mycket svårare är det att inse och förstå att riskerna på de affärsmässiga, ekonomiska och politiska planen, också medför en sorts inlärning för någon. Är detta att vara pessimistisk? Knappast. Kongoleserna själva ger ju uttryck för detta. Och att de anser att vi ”mundele (=vita)” är alldeles för godtrogna och naiva. Men det finns en utmaning till balansgång, vi behöver inte blunda för denna verklighet och generöst dela med oss. Vi kan se riskerna, följa kontrollkedjor och vara vänliga och uppskatta de människor vi möter i Kongo.

Det går alldeles utmärkt att ha krav på att alla steg i kontrollkedjan skall följas, annars uteblir ett samarbete. Det är inte att kräva det omöjliga. Tvärtemot skapar det en trygghet hos mottagaren, som inte längre behöver uppvisa en bild av fullkomlighet, man får visa sig som den man är, med brister och risker.

Varför skall detta vara så svårt att acceptera och tillämpa?

Vi får del av glädje, omsorg, generositet av mått som vi inte ser i vår del av världen! Kanske att det därför är det så svårt att kräva dessa kontroller?