Möten under vårt besök i Kongo

Att tillbringa några dagar, veckor i Kongo, ger många tillfällen till möten!
En del av dessa möten, sitter kvar i tankar och på näthinnan. Jag vill dela några av dem med er!

Anna-Maria
Kvinnan som på 80-talet bodde i samma by som jag, Mimia. Hon är glad och positiv, skulle ha kunnat studera vidare om hon haft ekonomiska möjligheter! Jag minns de lektioner hon gav mig, i lunkundu, det språk, som nkundubefolkning i området talar. Jag hittade igår anteckningarna från dessa lektioner! Utan att vara bevandrad i den grammatiska världen, kunde hon ge mig alla tempus och andra finesser i språket! Hennes mor hade diabetes och då man måste amputera ett ben, blev hon övergiven av sin man, Anna-Marias far. Han var sjukvårdare på sjukstugan, så jag kände honom. På senare år, blev han utsedd till byhövding, eftersom han ingick i den ”kungliga familjen”! Kanske detta var straffet för att han övergav sin hustru? Nu träffade jag åter Anna-Maria! Lika glad och positiv som tidigare! När jag tilltalade henne på något av den lunkundu som finns kvar, blev hon mycket glad! Jag kan inte låta bli att undra, vad hon hade kunnat bidra med för att höja Mimiaområdet, om hon fått studera vidare?!

Liza
Hon arbetade som kokerska hos missionärer på Semendua. Nu, när det inte finns någon missionär att arbeta hos, försörjer hon sig som andra kvinnor i byn! Hon går till sitt fält varje dag och deltar i kyrkans kvinnoarbete. En dag under vårt besök gick hon förbi ”vårt” hus en tidiga morgon. Som alla kvinnor balanserande en börda på huvudet. När hon såg mig, sken hon upp i ett leende. Vi växlade några ord, jag undrade hur det är med henne och hennes familj. Då log hon brett och utbrast; ”Utan Guds hjälp skulle vi inte klara oss! Tack vare hans kärlek orkar vi vidare”!

Mama Mfiri
En kvinna från det inre av Mai Ndombe, som bott i Kinshasa under många år. Hon har arbetat inom den övergripande protestantiska kyrkans kvinnoarbete och deltagit i många internationella konferenser. Hon är medlem i en av de större protestantiska kyrkorna i huvudstaden, i Mombelekvarteret. På kyrkans tomt har hon, tillsammans med andra kvinnor i församlingen, byggt och färdigställt ett ”Guest House”! Då vi besökte området för tre år sen, var väggarna uppmurade. Nu är huset klart, tak, fönster, inredning, toaletter och dusch, kök! Allt klart för att ta emot gäster! ”Nästa gång ni kommer, får ni bo här”! Mama Mfiri är längst till vänster i bilden.

José Bondukamesa
En pastor på Semendua, som har en befattning inom kyrkans administration. Men det är av andra skäl jag minns mötet med honom: han har en speciell känsla för barn och ungdomar! En okuvlig vilja att få med de yngre i kyrkans aktiviteter. Han har bidragit till att unga flickor deltar i gruppen ”Majorettes” i kyrkans program, en sorts ”Cheerleaders”. Flickorna dansar, har egenhändigt tillverkade pappersvippor, som de svänger i takt med musiken, de vickar på höfter och alla kroppsdelar de har! Helst skall de vara enhetligt klädda. Hans teori är, att om de unga inte får röra på sig i kyrkan, går de till andra platser och kommer inte till kyrkan alls! Deras övningar, en gång per vecka, leds av en äldre flicka och de ber och sjunger kristna sånger. Trots hans problemfyllda arbetssituation, kan han lyfta blicken och se barnens behov!

Lovy Mbo
En man som är mycket engagerad i att erbjuda ungdomar möjlighet att spela fotboll. Han förser olika lag på Semendua med bollar, dräkter och skor. På söndagar är det match på en öppen gräsplan på ”Missionens område”, strax utanför det hus, där vi bodde. Naturligtvis var vi tvungna att sitta på parkettplats! Så klokt, att erbjuda unga killar denna sysselsättning och möjlighet att ge utlopp för energi i en sport!

Leoparderna - Kongos fotbollslag
Under ett uppehåll i Addis Abeba, på vägen ner till Kongo, såg jag plötsligt en grupp spelare med ordet ”LEOPARDES” på jackan! Jag kunde inte låta bli att gå och hälsa på dem, på lingala! Deras förvåning var stor! ”Yo nani? Yo outi wapi? Ojali kokenda wapi?” – ”Vem är du? Var kommer du ifrån? Vart skall du?” Glädjen blev stor i gruppen. När deras kapten kom efter en stund, var jag tvungen att hälsa även på honom! Då Kongos landslag, LEOPARDERNA vann ett spel i afrikanska mästerskapen i januari i år, resulterade det i en stor glädje som gjorde att protesterna mot sittande president kom av sig! Tillsammans med de katolska biskoparna kunde dessa fotbollsspelare bidra till att stämningen i huvudstaden lättade och våldshandlingarna kom av sig – åtminstone för stunden!

Och så alla andra; vänner, kollegor, okända, som visar glädje då en grupp ”vita” kommer på besök, som bemöter oss med värme och omsorg. Ingen fara för vår säkerhet någonstans, vi var ju hos vänner!